Forfatternesklimaaksjon

Tid: Lørdag 22. juli 2017, kl. 17.00-18.00 Sted: Torvet i Gamlebyen, Fredrikstad (evt. i Kulturhuset ved regn) Forfatternes klimaaksjon er på hugget. I samarbeid med Månefestivalen i Fredrikstad har vi gleden av å presentere et poesiarrangement utenom det vanlige. Seks poeter, en trompetist og en trommeslager marsjerer inn på Kongens Torv i Gamlebyen denne ettermiddagen. Krasse, morsomme og tankevekkende dikt skal få minne oss på klimakrisens omveltende realiteter. Vi markerer også Fredrikstad-erklæringen for en bærekraftig utvikling av lokalsamfunnene i Norge. Poeter: Agnar Lirhus, Gro Dahle, Joanna Rzadkowska, Liv Mevang Bjerkensjø, Morten Langeland og Torgeir Rebolledo Pedersen. Musikere: Espen Christoffersen og Jon Slensvik. Konferansierer: Freddy Fjellheim og Lars Haga Raavand.

 

VEL MØTT I FREDRIKSTAD!

 

/ Arrangementet er sponset av:

 

Credits: Robert Szucs / wwww.etsy.com

/// Vi ønsker våre lesere en god sommer! / Neste utgave: 5. august 2017 / We wish our readers a beautiful summer! Wir wünschen unseren Lesern einen schönen Sommer! Nous voudrions souhaiter à nos lecteurs un bel été!  

/Photo: Robert Jordan

 

Winter Day on the Whirlpool Trails

 

Where the power lines go through,

the red clay gullies and pits, not even

privet can grow fast enough to bind it.

We clamber down and up, and down and up,

and turn to enter the woods. Further along,

we come to broken glass, old brown bottles

nearly buried, a toilet choked with brush,

bricks, some pipes, some turquoise plastic coiling.

It’s just like that, here—people dump things

and they sink, protrude rusty and jagged

from the mud, or block the trail,

stained with leaf mold. To the side,

some withered Southern red oaks,

a blackjack oak, knobby trunks of trees

choked as they grew by spiraling vines—

Virginia creeper, poison ivy—

and leafless sweetgums with their little

sci-fi seedpods, clusters of loblolly pines.

Everywhere rotting, everywhere teeming,

moss like emeralds on the stumps,

the hollow logs. This is my home, this leaf-duff

and dereliction, where look—a vulture wheels

above the cedars, searching for what stinks.

Where a first tender violet, blooming

by my feet before Valentine’s Day,

signifies the seasons are in heat.

The great blue heron’s not here today,

standing motionless among the reeds.

But a turtle slides off a distant log, and sunlight

scatters like shot across the scum-slicked pond.

  

Politics

 

You can begin a hike arguing about neoliberalism, trying to figure out what it means, and after you have listened to your husband tell you about the Whigs and the Federalists, and Britain in the nineteenth century, and Lyndon Johnson’s War on Poverty, and civil rights, and Clinton and the injustices of NAFTA, and the original meaning of liber, free, what that might mean in terms of generosity and open-mindedness certainly not operative at present when Scott Pruitt just became head of the EPA—goodbye EPA, goodbye wolves and bears, goodbye redwoods, goodbye tribal lands, goodbye water, goodbye air, goodbye the tattered remnants of life as it should be lived on earth, goodbye goodbye godbye, god be with you shattered forests, god be with you toxic waters, god be with you small anguishes, starved bent & twisted lives, the reasons for grief are nearly infinite—after you have listened you can both fall silent as you walk with this man you love, and notice the downed and leafless trees, the ant trails, which are lines of sifted dirt that cross the path heading from spiky dried reeds to more spiky dried reeds, notice an anthill climbing all the way to the top of a clump of daffodils that grow off the trail in a weedy field, choking and killing the flowers with its thousands-of-tiny-bodies formic acid, and looking up, acknowledge silently that there is a white-bellied hawk, yes, wheeling and calling above the pine trees   keee-ir   keee-ir   almost like a cat, and fleecy clouds that presage rain on what is still a sweet morning, and there are frogs hiccupping and spring peepers shrilling, invisible, somewhere around the lke, and all around you are tiny insects, the sun hitting their wings, like translucent diminutive angels.

 

 

//

Ann Fisher-Wirth is the author of several poetry collections, including Mississippi (Wings Press), which is forthcoming in 2017; Dream Cabinet (Wings Press, 2012); Carta Marina (Wings Press, 2009); and Blue Window (Archer Books, 2003). Known for her interest in environmental literature, she is also the coeditor, with Laura-Gray Street, of The Ecopoetry Anthology (Trinity University Press, 2013). Fisher-Wirth has received fellowships from the Black Earth Institute, the Fulbright Foundation, and the Mississippi Arts Commission, among others. She teaches English and environmental studies at the University of Mississippi. She lives in Oxford, Mississippi. NWCC says thank you for the poem! 

A Norwegian review of The Ecopoetry Anthology can be read in this link.

 

///

 

Vi ønsker våre lesere en god sommer! Neste utgave: 5. AUGUST 2017.

 

We wish our readers a beautiful summer!

 

Wir wünschen unseren Lesern einen schönen Sommer!

Foto: Linda Rehlin

I en personlig essä berättar Julia Nordblad hur hon blev klimatförändrad, och tar hjälp av miljöfilosofer, aktivister och en medeltida målare för att skildra sin klimatångest. I det möjligheternas hav där allt kan göras men inget hjälper söker hon ett språk där våra känslor ges politisk mening.

En dag, när mina försvar av andra skäl redan var nere, slutade jag bara att vända mig bort. Jag klickade fram artikel efter artikel jag måste ha lagt på minnet var de fanns, och läste. Det var värre än jag trott. Utsläppen, de snart skenande systemen, oundvikligheten i det som då skulle följa. En siren slogs på i huvudet.

Dissonansen mellan livet i det globala överflödssamhällets topp och den nyinlästa insikten om vart det ledde blev till ett konkret oljud. Det var som om jag plötsligt hörde larmklockan för alla de där överträdda gränserna. Så fort jag vaknade på morgonen var ljudet där. Livet passerade gränsen till det absurda. Världen som vi känner den är på väg mot sin undergång – det står där i tidningen, med bara lite andra ord – och vi gör ingenting åt det. Samhället var stumt, tycktes dövt för larmets tjut. Det var skrattretande i allt sitt förtvivlade allvar. Klentroget betraktade en del av mig en annan ta in det, och sänkas.

Jag arbetade i Paris den sommaren, och värmeböljan pressade hela staden till marken. Ingen lindring. Som stressade djur letade vi oss dag efter dag in i de luftkonditionerade utrymmena. På nätterna sov jag allt lättare, mardrömmarna läckte över vakengränsen. Allt blev till tecken. För varje dag som gick antog vädret en allt mer skrämmande statistisk karaktär. I en kinesisk storstad gick människor och lade sig i tunnelbanan för att komma undan hettan. Någon stekte ägg på en motorhuv framför kameran. Jag mätte ut ett människoliv, mitt människoliv, jämförde klimatförändringsscenariernas jämna årtal med det sannolika decenniet för min egen död, för min lillasysters. Vad skulle jag hinna uppleva av det som skulle komma? Och hon? Oändliga flyktingströmmar sedan stora delar av Mellanöstern och Afrika blivit obeboeliga? Den dagen då det allra sista av Amazonas brunnit ned? Dagen då Dhaka dränks? Dagen de säger på nyheterna att nu är det tyvärr försent, nu finns det inget att göra längre?

Plötsligt var vardagen förändrad. Tingens och bestyrens normala betydelser bleknade, fram tonade deras materiella villkor. När jag handlade mat vreds sirenen upp. Nästan ingenting gick att köpa, allt var tillverkat, förpackat, transporterat i koldioxid, i undergång. Jag stirrade på lunchsalladen i sin praktiska och fräscht designade plastlåda. Varje lunch, miljoner lunchsallader i olika sorters lådor, som kommer att fortsätta att finnas, årtusende efter årtusende. Tanken var kväljande. På biblioteket tittade jag på rader av tjugoåringar i kulörta, alldeles nya kläder. Det steg moln av koldioxid från vart och ett av de där plaggen. Jag gick längs Seine och såg vattnet stiga, skölja ned århundrade efter århundrade av mening i sitt smutsiga gröngråa svalg. Såg det alldeles klart och tydligt. Som i en riktigt dyr Hollywoodkatastrof. Weekend-resorna. En årsranson av koldioxid i ett slag. De sociala flödenas avundsvärda bilder från karibiska stränder och asiatiska storstäder blev osmakliga, som vykort från 1800-talets amerikanska bomullsfält. Där i det läckert korta skärpedjupets fjärran: böjda ryggar på rad. Motljuset silar, svetten lackar. Här leker livet!

Jag började omedvetet leta efter andra som hörde sirenen, som lyckats ge oljudet en mening. Det var aldrig uppenbart vilka de var, men det fanns tecken som kunde tydas. De kunde skymta fram i en diskussion, jag kunde detektera dem i en bisats, i ett ordval i ett samtal om något helt annat. En kvinna liknade upplevelsen vid känslan av att vara under konstant fysiskt hot, ja, att ha en pistol riktad mot huvudet dygnet runt, och vara tvungen att blidka hotet genom en oändlig räcka otillräckliga handlingar. En man på radion talade om det som att falla ned i en avgrund. Berättelserna skänkte en nästan fysisk lättnad. Sirenens tjut sänktes under flera timmar efteråt.

 

Forskarnas förtvivlan

Klimatforskarna som skrev artiklar och pratade i radio och tv tycktes märkligt oberörda. Deras munnar sa sju meter havsnivåhöjning, de skrev en miljard flyktingar vid seklets slut, de sa skillnaden mellan 2 och 4 graders temperaturökning är den mänskliga civilisationen. Jag fattade inte hur de kunde gå till jobbet varje morgon som om det var ett jobb vilket som helst, hur de kunde fungera som normala människor.

Det kunde de inte heller, visade det sig. Jag läste vittnesmål från forskare, aktivister och politiker som kämpade för att inte gå under i känslorna inför sitt arbete. Marinbiologer som blivit så överväldigade av all död att de bestämt sig för att aldrig mer åka tillbaka till korallrevet de i decennier forskat på. Som blivit så deprimerade över läget att de övervägt att ge upp sitt yrke. Tolken vars röst plötsligt blev ostadig i klimatförhandlarnas öronsnäckor.

Att ständigt förneka behovet av att prata om det man hela tiden tänker på, det är en av bördorna som ligger på dem som forskar om och engagerar sig i klimatfrågan, menar författaren och aktivisten Mike Tidwell. Det går inte att börja prata om oväntat snabb havsnivåhöjning på en hemmafest. Forskare emellan går det visserligen an att prata om glaciärerna, statistiken, och kanske till och med vilken skandal det är att inget görs. Men det går inte att prata om hur allt det här får en att känna sig. Om sömnlöshet, meningslöshet, skräck.

Frågan om vår världs framtid förläggs till specialiserade discipliner och institutioner. Det är där inne frågorna måste hanteras, utanför rullar hjulen på som vanligt, drivna av lånad och sinande fossil tid. Där inne tjuter sirenen, men människorna som befinner sig där måste ändå uppföra sig enligt protokollet. Höjer de rösten, kommer de med alltför radikala förslag eller ekonomiskt orealistiska rapporter om våra livsuppehållande system, då kopplar vi bort dem. Oförstående och förstrött tittar vi in, där kan de stå och prata med stumma läpprörelser. Klimatkänslorna är inte bara oönskade, de är oartikulerbara och ohörbara.

Sirenen förvandlade mig. Jag förnekade mig njutning efter njutning och blev allt mer irriterad på alla andra som lystet aningslöst fortsatte som vanligt. Det finns något subversivt i dekadens – det fattar jag också – men sirenen blockerade den möjligheten för mig. Dess tjut göder intolerans. Likt en dåligt klippt gymnasieintellektuell står man där i festens hörn och missunnar någon en New York-weekend. Man blir till en killjoy, en puritansk och tråkig jävel som förnekar sig den närmast erotiska smaken av råbiff, vägrar det sprittande välbehaget inslaget i svart silkespapper och pärlemorskimrande kartong. Man tvingar sig att vända sig ifrån konsumtionens andäktigt spröda njutningar och magnetiska löften om lycka, om återfödelse. Man försöker öppna sig för upplevelsen i något raggigt mörkögt, halvförmultnat, vindpinat, stundvis storslaget saltstänkt, som ibland tar andan ur en och ibland på samma gång ingjuter känslor av oviktighet och tillhörighet.

Vi menade inget när vi indignerades över de historiska brotten och lovade att aldrig glömma. Skulle en enskild människa ha något ansvar för att hon upprätthåller strukturerna hon lever i? Struktur kan du vara själv, jag är en individ precis som alla andra här. Koldioxiden, de ekologiska fotavtrycken, hur mycket av kakan som ska lämnas till andra är en högst individuell angelägenhet – inte något för det gemensamma att lägga sig i. Vår tids föreställningar om ett lyckat liv bygger på ett systematiskt överskridande som klätts om till individuell frigörelse. Åt var och en en skräddarsydd ursäkt för samma överskridanden. Vi lever alla bara en gång, förtjänar det vi unnar oss, går vår egen väg åt samma håll. Privilegiet har en lyxigt krispig skorpa över det mjälla innanmätet, och vi kallar det välförtjänt, vi kallar det hårt arbete, initiativkraft, mod, äventyrslystnad. Alla val är individuella och därför kan de inte ifrågasättas. Omöjligheten att ändra på det är social, inte praktisk. Vi firar ständigt individen, men individernas gemenskap är stark och uteslutningen ur den skoningslös. Från vänstervännerna en väsning: det där kan minsann inte alla välja att avstå från. I väntan på revolutionen, ännu en långflygning. De liberala vännerna skrattar åt vänsterns hyckleri, men skrattar är också allt de gör.

Hur mycket vi än uttrycker oss genom våra alldeles egna val är mängden koldioxid som kan släppas ut innan systemen skenar vad den är, och ransonen tickar ned. Din spontanresa mot möjligheten att äta sig mätt för en familj från det som en gång var Bangladesh. Att vi låtsas att det inte är så förändrar inget.

Vi kan säga: tiden kommer att döma oss, framtidens historiker kommer att skaka på huvudet åt hur vi levde, hur vi dukade upp till fest med allt det ändliga. Från framtiden ser de med en faders blick på oss, sträng med rättvis. Kanske är den också klandrande, men vi kommer att vara sedda. Gud må vara död, men tiden kommer att utvisa. Vad vi inte låtsas om är att de där historikerna är en fåfäng tröst; i den framtid vi nu skapar finns inga historiker. Sådana kräver stabila och förutsägbara vädersystem, regelbundna skördar och komplexa samhällen med finmaskig arbetsdelning. Normkritik kräver lagstyrda stater där den starkares rätt är skällsord i en kulturartikel, inte en oartikulerad verklighet man är på desperat flykt ifrån. Den tid då sådant finns snabbspolar vi nu mot sitt slut.

Sirenen förvandlade mig. Som Gregor Samsa betraktar jag min egen fysiska gestalt. Som ett groteskt och skamligt djur står jag bakom den låsta dörren, hör dem diskutera mig på andra sidan. Min nya gestalt bör inte synas, den är frånstötande. Jag tvingar den på dem, äcklas lika mycket själv. Sirenen ljuder fortfarande.

 

Handlingsmöjligheternas hav

För att få tyst på tjutet satte jag upp orimliga beting för mig själv. Jag skrev till livsmedelsföretag och tidningsredaktörer, forskare och politiker, jag åberopade hotet, ansvaret, brådskan. Oljudet drev mig framåt. Jag blev en rättshaverist, en idealistisk, orealistisk insändarförfattare, kompromisslös, humorlös, undantagslös. Alla handlingar var så förtvivlat verkningslösa. Jag simmade mig utmattad i ett handlingsmöjligheternas hav, ett hav där allt kan göras men inget hjälper.

Metaforen är filosoferna Dale Jamiesons och Marcello Di Paolas. Deras poäng är att vi, som slumpvist har tilldelats medlemskap i världens överklass, har en enorm potentiell räckvidd för våra handlingar. Vi kan tömma vårt bankkonto och skicka pengarna till en behövande människa på andra sidan jorden, en sjuk eller fattig människa som dragit en av de många nitlotterna i det ekonomiska lotteriet, en människa vars liv i så fall skulle få radikalt bättre förutsättningar. Vi få med vinstlotter kan göra detta. Vi kan också interagera blixtsnabbt med andra oavsett avstånd och agitera för våra åsikter med några knapptryckningar. Samtidigt underminerar vi tillsammans, mänsklighetens överklass, villkoren för vår existens här på jorden.

Människan är mäktigare än någonsin, hon påverkar biosfären, kryosfären och atmosfären. Som en perverterad demiurg stjälper hon jorden in en ny geologisk epok: hon orsakar den sjätte massutrotningen i det biologiska livets historia, förvränger kvävecykeln, kolcykeln, ändrar havets surhetsgrad, smälter istäckena, tunnar ut ekosystemen till förödande förenklade och sårbara öknar. Demiurgen skapar kaos ur ordning, river och sliter i villkoren för vårt eget liv, för våra civilisationer, vart enda ett av våra meningssystem. Mikroplastpartiklarna ackumuleras i näringskedjan. Albatrossungen svälter, snäckskalen fräts bort, grodorna dör ut, korallreven möter sin bleka död. Snart finns mer plast än fisk i haven.

Under klimatmötet i Paris 2015 satt det klistermärken över hela stan med texten ”Vi är naturen som försvarar sig”. De sa mig någonting. Vi är inte beroende av naturen. Vi är naturen. Den finns i alla våra relationer och mänskliga komplexiteter. Den är vännen vi i hemlighet älskat sedan vi var små. Den är linden som susar i Schuberts piano. Den är vi, vi är naturen som vegeterar och återskapar sig. Vi är naturen som åker stadsjeep och anlägger grisfabriker. Vi är naturen som flyger till andra sidan jorden på klimatkonferens och har ångest över det. Vi är naturen som sliter sönder sig själv och vet om det. Varför försvarar vi oss inte?

Människan förstör sina livsvillkor, skriver Di Paola och Jamieson, men inget beslut har fattats om det, och som enskild människa är det mycket, mycket svårt, nästan omöjligt, att inte bidra till förstörelsen. Visst kan jag vägra, men mina uteblivna handlingar ser ut att ersättas av någon annans. Manipulationen av kolcykeln är så nära sammantvinnad med den globala ekonomin att vi enbart med mycket obekväma konsekvenser för våra liv kan välja att ställa oss utanför den. ”Allting påverkar allting annat”, skriver Di Paola och Jamieson, ”men ansvaret glider undan”. Det är detta som är handlingsmöjligheternas hav.

Detta är angelägenheter som är uppenbart gemensamma, men de ska paradoxalt nog skötas av var och en på egen hand, privat. Vilka principer och värden som ska styra dessa privata handlingar som i sin tur styr det gemensamma är inte heller det en gemensam angelägenhet. Hellre håller vi oss med en halvsmält liberal princip för vad som är moraliskt acceptabelt: så länge mina handlingar inte orsakar skada för någon annan så är det väl upp till mig vad jag gör. Men principen slokar i en värld på uppvärmning. Handlingar som tidigare verkade harmlösa, att äta kött varje dag för att det passar mig eller långflyga flera gånger om året bidrar, lite, men bidrar alltjämt, till att delar av jorden inom en överskådlig framtid kan bli helt obeboeliga. Och till att alla de människor som nu bor där måste ge sig av. Gränsen mellan privat och gemensamt blir opålitlig. Hur länge till är det en privat fråga om jag ensampendlar till jobbet varje dag i min stadsjeep? De till synes privata handlingarna har konsekvenser som berör oss alla, men som ingen tilldelas ansvar för.

I världens välmående enklaver har vi större handlingsutrymme än någonsin; samtidigt tycks vi överhuvudtaget inte kunna påverka det mest grundläggande av allt, nämligen förutsättningen för vår överlevnad. Så finns det såklart också de, även om de ständigt förnekar det, som har reell makt över klimatet. Företagsledningar, politiker, transnationella organisationsstyrelser. Det vårt samhälle dock tycks sakna är en gemensam arena där frågan om vårt samhälles själva förutsättningar kan avhandlas. I brist på det simmar vi i handlingsmöjligheternas hav, en ursoppa för vanmakt, förtvivlan, för sirener.

 

Den främmande vännen och det dövstumma samhället

Sökandet efter andra som hörde sirenen fortsatte, utvidgades till ett sökande efter andra som befann sig i lika döva omgivningar. De dök upp på oväntade ställen. Ett sådant var Christoph Heins roman Den främmande vännen. Boken skildrar en östtysk läkare vars vardag består av att bota och lindra, ibland trösta. Claudia uppsöks ständigt av patienter, grannar, avlägsna bekanta. De söker alla för nerverna: för oro, sömnlöshet, hjärtan de är övertygade om plötsligt ska sluta slå. Med hemligt förakt betraktar hon deras i förtroende blottade svagheter och skamsna frågor efter hjälp, hon skriver ut sömntabletter och ångestdämpande, än åt patienterna, än åt sig själv. Främlingskapet slamrar över boksidorna.

Claudia är främmande också för sina närmaste, tills hon möter Henry, grannen som en dag obesvärat kliver in i hennes lägenhet. Hans liv är lika monotont som hennes, han är arkitekt – kärnkraftverk – och har familj i en annan stad. Men Henry provocerar det östtyska livet för att få det att bita tillbaka, kör livsfarligt fort i sin bil, går rakt in i andras liv på tvärs med den socialistiska socialitetens oskrivna regler, skakar sig ut ur tristessen. I varandra hittar de något annat än standardiseringens likgiltighet, något som åtminstone inte är lögn. De klär omsorgsfullt in sin nyfunna gemenskap i krassa villkor, dyrt svurna löften om att inget binder dem samman. Tätt tryckta mot varandra avtalar de om att mellanrummet måste upprätthållas. Claudia är trots allt ingen Meursault, hon kan känna, och nu känner hon tyngden från Henrys kropp. Men denna andra kropp som andas i mörkret går snart förlorad också den. Henry kör ihjäl sig. På begravningen skickar Henrys fru mördande blickar, Claudia svettas i värmen. Varför tog hon den varma kappan?

I ungdomen finns urscenen för denna maktlöshet inför tillvaron då samhällets gränser snabbt och våldsamt drogs rakt genom Claudia och hennes bästa vän Katarinas svurna tvåsamhet. En dag lät Claudias lärare och föräldrar förstå att för hennes bästa vän fanns det ingen framtid så länge hon framhärdade i sitt envisa svärmande för kristendomen. För Claudia skulle dörrarna också stängas om de fortsatte att ses. Claudia står upp för vännen; sakta men obönhörligt kommer irritationen mot henne smygande. En dag gör hon bort Katarina inför klassen, lärarinnan skrattar med, och Claudias öde är beseglat. Hon får studera och gör så småningom en framgångsrik karriär på sjukhuset. Men från och med den där högstadiedagen är hon främmande inför världen, oförmögen att beröras av den.

Som snart fyrtioårig, frånskild läkare låter sig Claudia inte hunsas längre. Men tillvaron går fortfarande inte att påverka. I Heins Östtyskland står var och en stum och ensam inför livets svindlande meningslöshet. Här finns inga gemensamma angelägenheter, här finns ingen möjlighet att påverka, och här finns heller inga verkliga känslor längre.

Claudias förfrämligande är på många sätt motsatsen till sirenen. Hon känner ingenting, eller föresätter sig att inte göra det, och blir på så vis själv en bärare av samhällets stumhet. Ändå kände jag igen tecknen. Hein skildrar visserligen ett samhälle helt utan glansiga löften om att livet kan förnyas genom konsumtion. Men romanens DDR är ett samhälle där människor är främmande för varandra, en värld möblerad med trivial sexism, tomma konventioner och rädsla. Där finns heller ingen möjlighet till den sorts gemenskap som ligger i att sätta ord på och överlägga om mer än det egna privatlivet. I folkets republik finns inget språk för det gemensamma. Där rådde samma slags stumhet som gjorde att sirenen tjöt så genomträngande i mitt huvud.

 

Där väggarna talar

Vår tid älskar att skildra politiken som ett spel, ett shakespeareskt kungadrama där makten jagas enkom för sin egen skull. Alternativet att någon skulle drivas av övertygelse och känsla tycks pocka på desarmering. Populärkultur och medier svämmar över av berättelser om värdedrivna människor som antingen avslöjas som hycklare, tvingas växa ifrån sin naivitet eller förvandlas till terrorister. Politiska känslor betraktas med stor skepsis. Tongivande debattörer argumenterar för att känslor måste hållas borta från politiken, att den istället ska skötas av huvuden som hållits kalla och baseras på vad man kallar evidens, på förnuft. Det är förståeligt. Demagogin försvann tydligen inte med 1900-talet utan blir istället alltmer månghövdad, den spelar högt med rädslan, ilskan, självrättfärdigheten. Men betyder det att känslor över huvud taget inte har i politiken att göra? Och finns det inte fler politiska känslor än indignation, kränkthet, trubbig vrede?

Två somrar efter den då sirenen slogs på är jag på resa. Jag hamnar som tusentals turister före och efter mig i den italienska staden Siena. Det är löjligt vackert. Solen steker över det solfjäderformade torget, likt alla andra fotograferar mitt resesällskap och jag duvorna som dricker ur fontänvargarnas munnar. Delvis för att komma undan värmen, delvis för att man ska, köper vi biljetter till det berömda rådhuset från 1300-talets första decennium. I en sal på första våningen möter oss ett färgsprakande myller av figurer. Väggarna flödar över av mening, av meddelanden jag inte kan tyda. Också för en oförstående blick är bilderna totalt hypnotiserande. Färgerna, mångfalden av bilder som rycker mig i klänningen och vill att jag ska lyssna.

Jag läser på. Solen skiner på det tidiga 1300-talets Siena, det är en stad som gör anspråk på allt större områden i det omkringliggande toskanska landskapet, som bröstar sig mot den ständiga rivalen Florens. Det är dömt att misslyckas, men ser än så länge ut att gå vägen. Inne i staden pågår också maktkampen. De nios råd styr, och domineras fortfarande av köpmännen, av borgarna, men adeln är ständigt beredd att flytta fram positionerna. De nio intensifierar propagandan. Rådhuset ska få ett torn, högre än alla patriciska skrytbyggen. 1338 anlitar man målaren Ambrogio Lorenzetti för att smycka väggarna i den sal på rådhusets första våning där de nio håller sina överläggningar om stadens angelägenheter. Lorenzetti får 171 floriner för att pryda väggarna med argument mot adelns inflytande, för kommunen och republiken. Resultatet är ett av konsthistoriens och det politiska tänkandets verkliga mästerverk, en målning som talar långt utöver sitt eget omedelbara sammanhang och beställarnas syfte. I salen står man omringad av scener som samtidigt är politiskt traktat och allegori, och en berättelse om stadens olika möjliga framtider.

Fresken, kallad Det goda styret, Il Buon governo, låter salens två långsidor visa motsatta scenarier för staden. Den ena demonstrerar vilka principer som grundlägger det goda styret, men också vilka effekter detta får på livet i staden och landsbygden runtomkring. Väggen mitt emot målar varnande upp spegelbilden, en allegori över det onda styrets principer och lidandet det öppnar för.

Det första som mötte rådsmedlemmarnas blickar när de klev in genom dörren var en hålögd gestalt med ett svärd i högsta hugg: Rädslan, Timor. Med blottade tänder svävar han fram över ett förött landskap där var och en gör bäst i att beväpna sig själv. Inne i staden går soldater fram med befolkningen som de behagar, de rånar och våldtar. Fruktan har människorna i sitt grepp. När som helst kan Timor sticka ned sitt svärd i landskapet under sig. I vänstra handen bär han en banderoll med texten:

För egennyttans skull har
rättvisan i denna stad underkastats tyranniet,
med följd att ingen här passerar förbi
utan att frukta för döden

Ingen vet varifrån faran kommer. Rädslan delas av alla, men är envars ensamma angelägenhet. Här är det var och en för sig.

På den motsatta väggen råder febril aktivitet. I varje fönster och gathörn pågår arbete, dans, utbyten av olika slag, ett kontinuerligt byggande. Överallt talas det förtroligt. Pratandet tycks minst lika viktigt som den handel och det jordbruk som kan pågå i och kring den väl styrda staden. Men det är inte bara de avbildade stadsinvånarna som talar, det gör också fresken själv. Varje vägg har något viktigt att säga dem som vistas i salen. De talar om vad politiken och de gemensamma angelägenheterna ska vara bra för, vilka känslor som bör styra människan när hon tar sig an dem, men också vilka känslor olika politiska tillstånd väcker i medborgarna, hur det känns när politiken korrumperats. Il Buon governo gestaltar samtidigt inre och yttre liv: principer, känslor, effekter på samhället. På samma gång spelar målningen själv med betraktarens känslor genom sina skildringar av övergrepp och skräckvälde mitt emot skönhet, febrilt stadsliv och gemenskap. Lorenzettis fresk besvärjer fruktan, har historikern Patrick Boucheron skrivit, men om målningen är en besvärjelse så är det en offentlig sådan, avsedd att tala till och påverka betraktaren. Det är en skildring av krigets fasor, men inte för att piska upp hat mot fienden utan för att stämma till eftertanke och inskärpa vikten av de gemensamma angelägenheterna.

 

Ingen överlägger om det hopplösa

I allt detta är Lorenzetti en man av sin tids avantgarde, i en tid då den klassiska grekiska filosofin kom i ropet i Europas lärda kretsar och användes för att förstå den egna epokens frågor. I centrum av den antika kultur man upptäckte och gjorde om till sin fanns Aristoteles, en filosof och vetenskapsman som ett och ett halvt årtusende tidigare i Aten undervisat sina elever om själen, växterna, logiken, teatern, och om politiken och dess beståndsdelar. För Aristoteles hade känslorna en central plats i politiken, och det fick de också för den sena medeltidens politiska tänkare. Boucheron beskriver hur 1300-talets diskussion om politiken kom att handla om just sådant som hur de styrande skulle låta sig själva genomsköljas och styras av känslorna, och hur de skulle kunna styra genom att väcka känslor i andra. Hur kunde känslorna manövreras så att de gav upphov till något politiskt gott?

Hos Aristoteles var talet den politiska egenskapen framför andra, den som gör människan till det politiska djur hon är. För att något ska kunna behandlas gemensamt måste det talas om, och detta tal måste kunna förmedla känslor. Politiken är därför en retorisk verksamhet. Det betyder inte att dess enda mål är att övertyga, att den kan vara lögnaktig så länge den är övertygande. Lika viktigt som att retoriken kan väcka känslor är det att den också talar till förnuftet. Sanningen och rättvisan är bättre än sina motsatser, menade Aristoteles, och när de besegras är det därför ett misslyckande. För att få med sig andra måste politikern alltså övertyga genom att röra vid medborgarnas känslor och själ, men också genom sina arguments rationalitet. Retoriken är det som kan koppla samman individuella intressen med det allmänna goda och bli till ett kitt. De känslor den väcker kan bindas in i och binda samman det gemensamma. Istället för ett recept på politisk förförelsekonst är Aristoteles retorik en form för samarbete.

Lorenzettis målning gestaltar på så sätt motsatsen till den samhällets döda tystnad Claudia gjort till sin, den är motsatsen också till stumheten inför vår egen tids hotade existensvillkor, till handlingsmöjligheternas hav. Rådhusets väggar talar till oss, men vi bjuds också in att tolka dem. Kanske är det vad Lorenzetti understryker genom att avbilda en stad som inte är färdigbyggd. Det goda styret är ständigt under konstruktion.

Genom kortsidans fresk går ett rep som binder samman de allegoriska figurerna med stadens avbildade invånare och styrande. Repet förbinder tre stora allegoriska gestalter, det går från Rättvisan på sin tron till Sämjan med sin koncentrerade lärarinneblick till Kommunens högra hand. Repet går över fresken och passerar tjugofyra olika människors händer, människor som var och en är framställda som unika personer. Ordet för Sämjan, Concordia, är också en lek med repet, corda, det sammanhållande, det tillsammans hållna, samhället, det gemensamma. Det är en fascinerande bild, men vad betyder den i praktiken?

1300-talets dygder är inte våra. Vårt massamhälle är århundraden från den medeltida stadsstaten, eller för den delen antikens Aten. Deras var en tillvaro vi med säkerhet skulle uppfatta som främmande och oacceptabel om vi levde i den. Stora framsteg har gjorts i det politiska livet sedan antiken, främst i det att så många fler tillkämpat sig tillträde till detta liv. Ändå är det inte givet att vi idag förstår politikens grundfrågor bättre än vad, säg, Aristoteles gjorde. Behovet av den gemensamma saken, av politiken, behovet av en retorik som hjälper oss att förstå och känna kring våra gemensamma angelägenheter, behovet av att hindra att det värsta i oss tar över, detta delar vi med medeltidens och antikens människor. Hur ska vi egentligen sköta våra gemensamma angelägenheter? Vilka ska vi vara när vi tar oss an dem? Det är den sortens frågor vi lika gärna kan leta svar på hos en politisk filosof som levde i Aten på 300-talet före Kristus, eller i 1300-talets Siena, som hos någon i vår egen tid. Det har gått nära dubbelt så lång tid mellan Aristoteles och Lorenzettis tider som det gjort mellan Lorenzettis och vår egen. Likväl är alla tre inneslutna i samma geologiska ögonblick, ett ögonblick som strax är över.

När Aristoteles undervisade sina studenter om retorik talade han på ett systematiskt sätt om de känslor som olika slags argument och tankegångar kunde väcka, som ilska, skam, medlidande, indignation, avund. Om de känslor som kan föra människor samman, och om dem som kan föra dem isär. Om vad som krävs för att frågor ska engagera oss. För att vi ska kunna oroa oss över något, står det i hans föreläsningsanteckningar, måste det finnas en gnutta hopp kvar: ”fruktan får människor att överlägga, men ingen överlägger om det hopplösa”.

Ingen överlägger om det hopplösa, det låter som vår tid det. Men kanske gäller också det omvända, att det vi inte överlägger om just därigenom blir hopplöst. Det vi tystnar om är inte längre en gemensam angelägenhet. Att överlägga i Aristoteles mening är alltså att göra något till en gemensam angelägenhet, och därigenom skapa hopp om det.

Sirenen tjuter inte om det egna, utan om det gemensamma, om andras framtid, om vår värld. Sirenen tjuter om vårt behov av att leva i en gemenskap som inte är absurd, som inte är självförstörande. Den ekar i ett samhälle som gjort sig dövstumt inför vår gemensamma framtid. Ett första steg upp ur handlingsmöjligheternas hav torde vara att lyssna till sirenen och börja överlägga om den, att flytta frågan om framtiden från det hopplösas domän till det gemensammas.

 

/

Litteratur

Klimatvetenskapspersonen och -aktivisten Mike Tidwell är citerad i Madeleine Thomas artikel ”Climate depression is for real. Just ask a scientist” i Grist, grist.org/climate-energy/climate-depression-is-for-real-just-ask-a-scientist/

Diskussionen om handlingsmöjligheternas hav (the sea of agency) finns i Dale Jamieson och Marcello Di Paolas ”Political Theory for the Anthropocene” i David Held och Pietro Maffetone (red), International Political Theory Today, Polity 2016.

Christoph Hein, Den främmande vännen, översättning Ulrika Wallenström, Norstedt 1985. Det tyska originalet Der fremde Freund kom ut 1982 på Aufbau-Verlag.

Analysen av Lorenzettis fresk bygger till stor del på Patrick Boucherons bok Conjurer la peur: Essai sur la force politique des images, Sienne, 1338, Seuil 2013.

Frågan om Lorenzetti verkligen var influerad av Aristoteles har orsakat en debatt bland forskare. Boucheron svarar ja, medan andra framstående experter som exempelvis Quentin Skinner är mer tveksamma. Se exempelvis Quentin Skinner, Visions of Politics. Volume II: Renaissance Virtues, Cambridge University Press 2002, s 39–117. Se också Michaël Fœssel och Emmanuel Laurentins intervju med Boucheron i Esprit nr 423, mars-april 2016, ”L’émotion souveraine: Entretien avec Patrick Boucheron”, s 34–42.

Översättningen av texten i Lorenzettis fresk är gjord av Mikael Hörnqvist.

Citaten från Aristoteles Retoriken kommer från Johanna Akujärvis översättning, Retorikförlaget 2012, s 134 och 135.

Diskussionen om känslorna och retoriken i politiken har lånat mycket från Barbara Cassin, Janne Lindqvist Grinde och Triadafilos Triadafilopoulos respektive analyser. Alla eventuella missuppfattningar och hårdragna tolkningar av Lorenzetti och Aristoteles är dock mina egna.

Barbara Cassin, ”Managing Evidence” i Bruno Latour och Peter Weibel (red), Making Things Public: Atmospheres of Democracy, MIT Press 2005, s 858–864. Janne Lindqvist Grinde, ”Introduktion”, Aristoteles, Retoriken, s 31-61. Triadafilos Triadafilopoulos, ”Politics, Speech, and the Art of Persuasion: Towards an Aristotelian Conception of the Public Sphere”, The Journal of Politics, vol 63, nr 3, 1999, s 741–757.

 

//

 

«Vad är klimatångest för slags känsla? Vad betyder den? Gläntas nya nummer undersöker känslan, inte bara som ett psykologiskt och individuellt problem, utan också som ett samhälleligt och kulturellt fenomen. Finns det en potential till någonting kollektivt i den krismedvetenhet som för den enskilde bara är förlamande? Det här numret vill gärna hävda det, och gör det på en mängd olika sätt: genom att sänka blicken, namnge planeten och historisera ensamheten, men också genom att konstatera att katastrofen redan är här och samtidigt syna krisnarrativen i sömmarna, och på så vis förflytta frågan om framtiden från det hopplösas domäner till det gemensammas. Läs mer och beställ numret på glanta.org.”

 

Foto: Renate Torseth

 

KLIMADIALOG

 

I riggen, hei, hvor det piper, fløiter!

En maakeving skjærer det solblaa rum.

Og bølgen den løfter sig høit og sprøiter

ind over dækket sit hvite skum.

 

…..

 

tusenårsflommen

kommer ikke til oss før

syttenåttini

 

«Hvad er det, som lyser saa deilig og rødt

og gjør, at jeg undrer mig paa, hvad det er?»

«Det er skyer mit barn. Slik lyste det støtt

og vil støtt det lyse, naar mørket er nær.»

 

…..

 

solen som bleknet

på dinosaurhimmelen

stråler mer og mer

Hav mot svarte, tunge fjeld   –

Norge selv!

For vort blik det sank i hav,

steg paany av mindets grav.

 

…..

 

mammutens støttann

fisket opp fra doggerbank

fjellmuseets pryd

 

Til mit hjertes døde is

kom fra syd en vaarlig bris

Gulp i gulp. Gulp i gulp.

Under isen skitten – graa

sprængte trodsig vandet paa

 

…..

 

de avgjørende

klimaforhandlingene

starter i hjertet

 

/

(Kursivtekstene er utdrag fra Nils Collet Vogts dikt «Morgen paa havet», «Skyer», «Emigranten» og «Smelt min is!», alle hentet fra diktsamlingen «Vind og Bølge» (Aschehoug 1927)).

 

//

 

Vi takker Arne Hugo Stølan for nyskrevet dikt. Arne Hugo Stølan (f. 1955) debuterte i 1987 med samlingen Min tid med Mathilde, og har gjennom flere tiår skrevet og utgitt dikt. Han er også litteraturanmelder i VG og underviser ved Skrivekunstlinjen på Nansenskolen. Siste tittel Mannakorn (2017), for mer informasjon se også Cappelen Damms sider.

https://vimeo.com/192937693 Throughout my life I have heard the message, again and again, that the end of the world may be near. The atomic bomb, leaking nuclear power plants, climate change: these are just some of the items on the list. The good news is that we as humans are still around. Yet, with every new calamity that takes place, people want to bury their heads in the sand again. I made a plan for setting out to meet Joanna Macy. She is an American environmental activist, already for fifty years, standing firm in protection of Earth. She developed a method that supports people in coping with the ecological and social crises of our times. Dealing with it without succumbing to apathy, despair or cynicism. She calls this “The Work That Reconnects.” Presently, trainings in this are provided all over the world. At the moment, Joanna is 88 years of age. The widening circles around her are teeming with life. As I travel along America’s West Coast, I meet several people who have been deeply influenced by Joanna. Each in their own way gives a personal expression to the practice of The Work that Reconnects. Moving to action rather than to throw in the towel. / Pat van Boeckel

Pat van Boeckel (Amerongen 1962) is a Dutch documentary filmmaker, director and video artist. A journey of six months through Indian reservations in America in 1986 marks the beginning of his development as a freelance filmmaker. Soon he found an audience in cinemas, on television and at film festivals. In his (video-) art, he examines the relation of man to nature and contemporary modes of meaning, aiming towards new perspectives from philosophy, religion and philosophy of indigenous peoples. His work is characterized by simplicity and is through the slow pace a comment on the speed and volatility of modern visual culture. Read more here: http://patvanboeckel.nl/

Credit: Kai de Fontenay / Father and daughter, Cambridge 1978

«We live in a world in which distrust and greed and violence masquerade as common sense, and in which the pathways of distrust and greed and violence are rapidly becoming self-validating. By following those pathways we create the social and international structures, the premises upon which we must live. By choosing the «common sense» of distrust, we choose also the progressive truth of distrust. We cause horror to become the only pathway to wisdom.» – Gregory Bateson, letter to the UC Regents 1979.

 

I keep these letters from my father, Gregory Bateson to the University of California Regents close. While they are not personal mementos, they are beautiful treasures that speak deeply to me. They remind me how to think with a bigger heart, and bigger perspective. His wisdom in these pieces continues to be a source of both goodness in the world, and of dire warning. For those of us who consider ourselves “systems thinkers” I think these letters are worth studying. They illustrate a kind of perceptive reach into the meta-meanings of events and deeds that can otherwise be taken at more surface levels, and misunderstood.

The way in which he was able to see the more interrelational information in a situation remains staggeringly fresh, and difficult to get one’s head around. As the world’s crisis alarms are going off in all directions with immigration, climate, political, religious extremism, terrorism, and pending economic crash, it is more relevant now than ever that people come together and at least support a curiosity of the kind of reality that Gregory was pointing to.

 

In his reality, trust is not one dimensional.

Nor, is evil.

Nor is cynicism.

Nor is the responsibility of those who sit in positions of either authority or wisdom.

 

The shift he is directing our attention to in these letters is one of multi-dimensional integrity.

It takes courage to advocate for the unseen premises upon which our society is composting into both rot, and new life. Death is a necessary part of living systems, and life with death in it is inherently generative. So the goodness of life itself must remain intrinsic to the “thinking”, “doing” and “acting” at the bone level. Death is death, but death that creates appetite and normalcy of distrust, and greed is another matter, and one that we need to be very, very careful with. It matters. He says:

“Chalk up the distinction between the act of hurting somebody, which may be subject to simple negative reinforcement, and a habit of offence such that each act springs from a philosophy which prefers harm in this second case. I shall say the process which led to this philosophy is evil. In the first case the act is merely bad. And the difference between the two is related to the notion of addiction – progressive and partly irreversible habit formation.” Gregory Bateson, letter to the UC Regents 1979

 

«A civilization which is not worth fighting for» /

Gregory is offering a substantial teaching through these pieces, though many will not see the subtlety of the shift he illustrates. And, what he is saying is also acutely relevant. Though these letters are now several decades old, their subject matter: resurfacing of the nuclear threat, the reigniting of distrust of the Russians, are both back in the forefront of socio-political worry. Gregory could not have known that in 2017 people would be fretting over social media stories, but somehow he foresaw the confusion that would bloom into a trillion toxic binaries… and that for us in this future moment there would still be confusion around where to focus the conversation about what sort of world this is becoming. Ouch.

“ …I am totally out of sympathy with the whole business of nuclear weaponry. I believe that a university should have no connection to such folly, such evil. It is like a church or a hospital. The munitions of war should never be stored in such places or shipped in hospital ships etc. not just because churches are ancient monuments or to save the wounded but because the civilization which puts materials of war in its hospital ships and attacks hospital ships with torpedoes, bombs churches, etc is precisely a civilization which is not worth fighting for.” Gregory Bateson-letter to the UC Regents 1979

 

A tender, and careful process /

 

My question now, 37 years after these letters were written is:

 

Who are we?

Who are we?

Who ARE we?

 

The question is not whether or not universities should house research on nuclear weaponry. The question is what kind of society asks that question?

In this moment, when ecological shifts are in play, and our entire species is at a junction along with thousands of others, what is the tonality of our conversation? What is the color-spectrum, the harmony, the substance and meaning of our days? Those of us who are alive in this moment are participants in this historic period of transformation. Thinking habits in today’s world, or addictions as GB would call them, are patterned into “solutions” silos, and are action oriented. But this implies a kind of surface level linear approach. You will notice Gregory’s analysis is carefully holding relational and communicational arcs, and is not located in the obvious binary of the “yes” or “no” question. He is interested in the context in which these questions have arisen. To his understanding, responding to the binary will only bring more distrust, more misunderstanding, and more errors.

Gathering together toward the work of systems shift is a thankless and glamorless job. There is neither money to be made, nor heroics to be given. In a world that recognizes “deeds”, the profound influence of ideas is often invisible. The “doing” is a consequence of the ideas and in that spirit, the cultivation of ideas is a tender, and careful process. It requires mutual learning.

 

Revolutionary, and evolutionary /

At the peace table, at the change-makers conference, at the climate convention, and at the dinner table with your children, how much are we all looking to establishment to provide the path to a new perception? But it will not come from the institutions. Notice that these letters are all about Gregory resigning, ducking out, and retreating from taking part in these institutional processes. Why? Should he not be trying to produce change from within the system? No. Harsh though it may sound these letters are a call for us today to look to one another and create a context from which to discuss the context. That means the possibility for the survival of our species is with you and me, not any ministry, or organization.

The liminal realm in which we live is where the shifts are. Our integrity from one moment to the next, from one conversation to the next is everything. To take the risk of trusting each other is revolutionary, and evolutionary. Are we trustworthy?

“It is a matter of levels of treachery. In actual warfare any trick can, perhaps, be condoned, but woe to the man or nation who uses treachery in the negotiations about war. At the peace table, treachery must always be ultimately suicidal.” –Gregory Bateson, letter to the UC Regents 1979

 

Nora Bateson, 2017 

 

HERE YOU CAN READ THE GREGORY BATESON-LETTERS TO UC REGENTS /  Nora Bateson, founder and president of the International Bateson Institute, award winning filmmaker, and author of Small Arcs of Larger Circles, framing through other patterns.  The International Bateson Institute //

It is a great privilege and a profound honour for NWCC to have these unpublished and highly relevant Gregory Bateson-letters on our website. Thanks to Nora Bateson for the introduction and to the Bateson Idea Group  for the permission to publish!  

 

Uppdraget att respondera på Klimaaksjons litterära texter och ge en rapport från Sverige visade sig vara svårare än väntat – särskilt som jag kommer in sent i raden, efter en mängd tänkvärda kommentarer och distinktioner.

Jag fick svårt att hitta nånting viktigt att tillägga, och den centrala dialogen i Sverige finns redan representerad i dikturvalet: mellan å ena sidan Johannes Heldéns återskapande i ord och bild av systemen och deras störningar och å andra sidan Jonas Grens nästan ståuppkomiska maximalisering av klimathotet och dess diskurser.

Däremot appellerar enkätens underliggande fråga starkt till mig, den som berör motdiskursernas villkor och genomslag, där jag ser klimatfrågorna som en av flera inbördes förbundna dimensioner i starkt behov av intellektuell och konstnärlig kritik.

I det postpolitiska och genommarknadiserade samhället borde estetiken kunna ha en central position: genom att ge konstverken politisk relevans men även genom att tillhandahålla nya former för analys och tänkande som bättre lämpar sig för den allt snabbare internetåldern. Nya dialektiska bilder – för att hänvisa till diskussionen på 1930-talet mellan Walter Benjamin och Brecht – behöver tillverkas för att kunna få genomslag och spridning, men icke desto mindre uppmuntra till kritisk eftertanke. Likaså går det att önska sig en trafik från konstens förmåga att gestalta paradoxer och aporier ut i samhället, till exempel genom att låta citat och referenser bli en del av den politiska diskursen, och genom att (det här är bara en önskedröm) utbilda beslutsfattarna i konstnärligt tänkande, som svar på den längtan ut ur ”stuprören” som jag har noterat i mitt samarbete med aktiva politiker. (”Stuprören” är en metafor för självgående beslutsprocesser som bara tar hänsyn till formalia men struntar i resultaten.)

Eftersom det kritiska tänkandet självt känner sig utrotningshotat, kom min första reflexion att handla om den metapoetiska nivån i Klimaaksjons texter och i annan ”ekopoesi”, till exempel i The Ecopoetry Anthology, utgiven av Ann Fisher-Wirth och Laura-Gray Street. Det råder ofta en stark identifikation mellan det beskrivna objektet och det subjekt som framträder, samtidigt som deras inbördes beroende är framhävt eller starkt underförstått; andra gånger finns ett generationsmässigt definierat ”vi” upptaget av sin egen ändlighet inför en i skenande grad föränderlig framtid, som i en av Klimaaksjons portaltexter, Ruth Lillegravens ”Dikt framført under lansering …”.

Det kan skönjas ett slags kretslopp mellan dikt och värld. En beskrivning av uttorkade sjöar hos Gunnar Waerness blir också en berättelse om poesin, med skillnaden att poesin fortfarande (eller än så länge) är vid liv. Besläktat är en gestaltning av ett vilset läge där vi:na inte längre är samlande, poesin som en ropandes röst i öknen, med Tone Hødnebøs formulering:

 

Svarttrosten synger ikke lenger

som en garanti for sannheten,

vi går fortumlet forbi hverandre.

 

Vändningen mot benämningen

Dessutom sammanföll min inläsning med att två äldre poeter nyss givit ut böcker genomsyrade av den egna förestående utplåningen, på ett sätt som varit närvarande genom hela författarskapen men nu liksom har resulterat i en form där negativiteten (i Hegels bemärkelse) dominerar över förnimmelserna: Göran Sonnevis Sekvenser mot Omega och Lennart Sjögrens De andra trädgårdarna. Begränsningen, den egna döden mitt i det som ska fortleva, ges här en slutgiltighet som ofrånkomligen påverkade min förståelse också av de yngre kollegornas texter. Exempelvis i Sonnevis relation till olika konkreta fjärilar och till de namn de givits. Eller i Sjögrens brutalistiska kortdikt:

 

Människor av aska

sitter på bänkar av aska

runtom är vintern starkare

 

de talar om framtiden.

 

Dödsmedvetandet stärkte mig i min övertygelse om att ekopoesin inte kan göra anspråk på att vara ny, utan fungerar i egenskap av poesi att alltid vara historiskt definierad. Den vändning mot objektet som i poesin effektueras via det tvetydiga benämnandet framkallar människan i hennes historiska belägenhet, exponerar henne. Oavsett om objektet är symbol för en högre verklighet eller tilltalas som individ, som subjekt, som järtecken. Vändningen mot benämningen har alltid funnits som en av magins och litteraturens viktigaste dimensioner; men nu är den starkare än nånsin, säkerligen informerad av perspektivet med själva livsbetingelsernas upphörande på planetär nivå. Namnen som vi övertagit och som inte räcker som försvar mot föränderligheten har i ännu högre grad blivit nödvändiga att hålla fast vid: ett slags räddningsaktion.

Också essäistiken rymmer denna vändning mot benämningen. Idéhistorikern Sverker Sörlins nyutkomna bok Antropocen handlar uttryckligen om själva ordet ”antropocen”, hur det kan tolkas och vilka performativa effekter det bör få, omgående. ”Fastställandet av definitionen och kompromisserna blir sammantagna en pragmatisk verksamhet, vars överordnade argumentationslinje är att säkerställa att antropocen blir ett vetenskapligt förankrat dateringsbegrepp, och att det blir så nu och inte senare.” Genom den lärda exposén över olika slags natursyner och miljömedvetanden, inom politik, vetenskap och filosofi, kämpar Sörlin för att baxa över begreppet från vetenskapens domän till att innebära en ny världsbild, med andra kollektiva målsättningar. Människans självförvållade undergång ska så att säga upp på himlen och alltid lysa över oss. Det är ett poetiskt arbete att på så vis verka för promoveringen av ett ord till ledstjärna, ”ett svårtolkat motto för vårt jordiska tillstånd”. Och på så vis besläktat med tendensen i Klimaaksjons dikter och prosastycken.

 

KLIMAAKSJON SKAPAR EN TOLKNINGSRAM

Essäkonsten närmar sig överlag poesin, inte minst med den omfattande uppräkningen som återkommande poetiskt grepp. Eller med skrivandet situerat till en plats som blir symbolisk. Visst finns ett släktskap i berättande och associationer mellan Helena Granströms långessä Det som en gång var och Göran Sonnevi? Platsangivelser och tillfälliga incidenter blir betydelsebärande i en lärd tankerörelse ut mot världen och vidare mot det som ligger bortanför världen, bortanför vår egentliga förståelse.

Mötet med Klimaaksjon har givit mig en systemteoretisk idé om poesins plats i samhället och i världen. Typiskt nog tog den formen av en raskt nedskriven dikt. (Jag skriver inte dikter.) Den slutar så här:

 

Dikten är ett system och kan därför konfrontera

andra system också långt bort i tid och rum

med sitt sammanbrott,

med sin inneboende död.

 

Jag skulle vilja stava ut idén på följande vis:

Klimaksjon, och hela diskursen kring ekopoesi, skapar en tolkningsram där de ingående dikterna börjar producera nya betydelser. Trakl eller Hopkins kan ympas in och börja diskutera på ett sätt som går långt utöver författarens avsikt. På så sätt upprättas ett släktskap, en tunnel i tiden. Därmed faller också den improduktiva debatten om huruvida ekopoesi är nånting nytt. Nej, den har alltid funnits så länge poesin funnits, eftersom diktens begränsningar och hemhörigheter är en del av dikten. Ja, den är helt ny eftersom den skapar nya sätt att läsa.

Dikter som ympas in i Klimaaksjon, också helt färska, ofta aldrig publicerade, får genast en ny dimension eftersom deras betydelseproduktion inlemmas i ett nytt sammanhang. Men de ansluter sig inte med färdiga paroller utan med mångtydighet, med språkkritik: ideologikritik på språkets inre villkor. De bidrar till systemet och blir en del av systemet. De växer.

Men poesins bidrag är inte bara expertkunskap om språket och om hur det formar oss. Poesin för aktivt in negativiteten i samhället och i världsbilden, till exempel genom att iscensätta det annars hemliga växelspelet mellan konstruktion och utplåning, mellan vad Freud kallade livsdrifter och dödsdrifter.

När Catherine Blaavinge Bjørnevog intensivt skildrar upplevelsen av att översvämmas och bli ett med vattnet är det i sig en vacker dikt, vars intryck förstärks av de arkaiska tongångarna i språket och språkrytmerna. Känslan är liksom tidlös. Men när hon går med på att publiceras inom ramen för Klimaaksjon händer nånting med dikten. Den växer.

Den blir en del av den akuta kampen för mänsklighetens överlevnad. Den enskilda upplevelsen generaliseras till hela människosläktet – eller mänskligheten koncentreras i en enda person som är både historisk och ahistorisk.

Men dikten bidrar också med sin egen inneboende död. Och då tänker jag inte enbart på tematiken utan även på att själva dikten som en tillfälligt uppflammande utsägelse i sig är konkret förgänglighet, så som varit en dimension hos dikten i alla tider. Poesin kan bidra med paroller och proklamationer, men det är en lägre form av tjänstgöring. Negativiteten är portförbjuden – även om den förstås ofta sipprar in i form av tvetydigheter och paradoxer som blir allt tydligare ju mer århundradena går (det bortträngdas återkomst, för att än en gång anknyta till Freud).

 

ETT HÅLLBART, MÅNGFALDIGT «VI»

Att ansluta sig till Klimaaksjon är inte ett ställningstagande. Det är att bidra poetiskt till mänsklighetens förståelse av förgängelsen i ett historiskt läge där det är livsnödvändigt att hotet blir gripbart. Och i förlängningen till formandet och institutionaliseringen av ett hållbart, mångfaldigt ”vi”, samlat kring en utpekad, slutgiltig negativitet, gemensam för alla. Uppsättningen av medverkande i all deras olikhet är en modell till en sån community, kanske överförbar till mänskligheten.

Låt mig avsluta med en riktigt svensk iakttagelse. I ännu högre grad än hos oss går de norska efternamnen tillbaka på naturen. Och i ett sånt här nytt sammanhang blir också efternamnen betydelsebärande. Väldigt många av efternamnen bidrar med ett unikt förhållningssätt till naturen. Och blir på så vis i ännu högre grad än vanligt en del av verket.

 

 

/

Tiende og siste essay i vår skandinaviske kritikeraksjon er skrevet av John Swedenmark, översättare och skriftställare, bosatt i Stockholm. Har givit ut böckerna Kritikmaskinen och Baklängesöversättning, sitter i redaktionen för tidskriften Divan, och är sekreterare i Gunnar Ekelöf-sällskapet. / Vi har servert deltakerne følgende tankestillere: Kan lesning av sakprosa, romaner, noveller og dikt endre, motivere eller mobilisere leserne til en ny forståelse av de dramatiske naturhistoriske hendelsene? Hva er den sosiale funksjonen til kunst, film og litteratur i 2016? Siden det forlengst har oppstått litteraturer som «økopoesi» og cli-fi undrer vi på om klimalitteraturen påvirker både lesere, kritikere og forfattere? Hvordan mottar kritikerne denne litteraturen i sine respektive hjemland? Hva er litteraturens egenart når det kommer til fremstillingen av menneske og natur?  Litteraturkritikerne ble oppfordret til fri utfoldelse innenfor slike tematiske grenseoppganger. Essay-serien er støttet av Fritt Ord og Bergesenstiftelsen.

      

 

Det store naturvernåret er forbi
Propagandaplakatene mot forsøpling
råtner i veigrøftene
Snart er det vår igjen
Sterile fugleflokker vender hjem
Giftig snø smelter over svidd mark
Surt vann sprudler ut i brunseige elver
Vi finner døde fugler i skogen
og snart er det vår tur
Når noen finner 
sjøldaude direktører på Karl Johan
er det på høy tid 
at organisasjonskomitéen kalles sammen:
Vi kommer til å trenge
et naturvernår til
(Fra Gatedikt, 1971)

 

/

Kaj Skagen (f. 1949) debuterte som forfatter med Gatedikt i 1971. Året etter kom Vi som arvermaskinene. Både disse to diktsamlingene og romanene En elv under gaten (1976) og Barføtt gjennom Europa (1978) forteller om å bli voksen i ungdomsopprørets tid. Kjent for en større offentlighet ble Skagen med Broene brenner som vant 1. pris i Gyldendals store roman-konkurranse i 1982. Omfattende debatt skapte han året etter med Bazarovs barn, en kritikk av de kulturradikale strømningene i den norske syttitallslitteraturen. I tillegg til å være forfatter har han siden debuten bemerket seg både som tiddskriftredaktør og samfunnskommentator. Hans siste bok er Morgen ved midnatt – Den unge Rudolf Steiners liv og samtid, verk og horisont (2015), utgitt på Vidarforlaget. // Redaksjonen takker så mye for lov til å publisere dette diktet!

 

Tid är överallt. Också i det människor aldrig ser, hör och berör.

 

På flera sätt reduceras tillvaron drastiskt idag: de kolbaserade klimatförändringarna skriver om planetens historia och artdöden decimerar däggdjurens, fåglarnas, fiskarnas skimrande livsvärldar. Men skala och perspektiv spelar också en roll. Som Myra Hird och Nigel Clark konstaterar i en artikel med den uppfordrande titeln ”Deep Shit”, kommer högarna av avfall som människors göranden och låtanden producerar inte bara att utsläcka, utan också alstra entiteter och mikroontologier – den ”verkligt mörka ekologin”. Vilket vittnar om ett planetärt liv bortom det som beskådas och fångas in av det mänskliga i dess skiftande former och politiker.

Jag kommer att tänka på Hirds och Clarks reflektioner när jag läser Johannes Heldéns dikter från de senaste åren. Om något, är de en övning i att erkänna och med de medel som står till buds uppmärksamma händelser och temporaliteter bortom det våra sinnen inövats i att beakta. Det handlar om de digitala maskinernas ”egentid”, som den tyske mediearkeologen Wolfgang Erns formulerat saken, mätt i nanosekunder, men likväl – i sin stokastiska blindhet – rytmiserande allt från kärlekens gester till finansiella kalkyler till samhällens infrastrukturer. Men det handlar också om de extremt långsamma geologiska tilldragelserna, avläsbara i sten och lera, som fårat planetens fysionomi, liksom just de subsensoriska och mikrobiska tilldragelser som sker i och intill våra kroppar, och vars spår kan suggereras fram som brus, ”klickande”, ”fräsande”:

 

och sätt fingret på aortan, de femkronestora organen        bleknar

så tydligt, så   enkelt

lyft fingret        det tysta klickandet och fräsandet av små hammare, spärrar,

dammluckor vad jag gör växer fram i fragment

                                               ur Astroekeologi (2016)

 

Ljud och hörande privilegieras i skrivandet av dessa småskaliga processer. I samma moment skapar dikten också kopplingar mellan ett mänskligt och ett maskiniskt register. Den mest genomförda utforskningen av sådana kopplingar och noder görs i Heldéns och Håkan Jonsons intermediala verk Evolution (2013–2014), där en algoritm träder in i poetens ställe, men kan även iakttas i andra sammanhang, som i dikten ”System”, där det gröna ljuset på skärmen, träden, de digitala störningsljuden och de underliga fåglarna placeras i en gemensam ekologi. Sådana förbindelser mellan organism och artefakt, mellan kultur och natur – andra sätt att vara tillsammans – framkallar en förhandling mellan ontologier, som är politiskt och etiskt nödvändig, men också estetiskt gnistrande, konfliktfylld och komplex.

            Samtidigt är möjligheten till en sådan förhandling allt annat än given och direkt tillgänglig. Inte ens för den som har ”poetisk licens”. Kanske än mindre om blicken förskjuts från det poetiska till berättandet.

 

            ROMANEN OCH DET BORTOMMÄNSKLIGA

            I vintras gav den indiske författaren Amitav Ghosh ut en bok med titeln The Great Derangement: Climate Change and the Unthinkable (2016). Grundtanken är att den moderna romanen haft en närmast medfödd svårighet att skildra miljöhot och klimatförändringar samtidigt som dessa har en gemensam historia. ”Jag har noterat”, skriver Ghosh, ”att de utmaningar som klimatförändringen ställer en samtida författare inför … ytterst härrör från det raster av litterära former och konventioner som kom att prägla den narrativa föreställningsförmågan under exakt den period då ansamlingen av kol i atmosfären skrev om jordens öde.” Samma modernitet som såg industrialism och kapitalism träda fram, bevittnade också ”the rise of the novel”.

            Det kan tyckas paradoxalt, att vid den tidpunkt då planetens ålder växte med miljontals år via geologiska undersökningar av James Hutton, Charles Lyell och andra, så etablerade den borgerliga romanen en helt annan optik, fokuserad på det nära och kära. Härmed uteslöts också det icke– eller mer-än–mänskliga, vilket relegerades till spekulativa genrer som gotik och SF. Ghosh skriver längre fram: ”det är genom att utesluta dessa ofattbart stora krafter [klimatförändring och storskaliga, planetära processer] och genom att fånga förändringen i ett teleskop med begränsad tidshorisont som romanens berättande blir möjligt.” Det handlar om en inzoomning av platser och förlopp som människor kan erfara med sina sinnen, överskåda och fatta – en utvidgad version av dramats enhetsteori, kunde man säga.

            Även om Ghoshs iakttagelser självfallet kan problematiseras, har de en räckvidd också idag. Desto mer intressant då att söka upp romaner som avviker från mönstret och försöker gestalta bortommänskliga händelser och vad Timothy Morton kallat ”hyperobjekt”. Jag vill i all korthet lyfta fram tre sådana romaner ur en svensk samtid, och börjar med den trilogi som Lotta Lotass gav ut under åren 2010–2014: Sparta, Mars och Örnen.

 

            TINGEN BERÄTTAR

            Här står beskrivningen av platser och föremål i fokus medan människan och hennes historia dragits in i ett dunkelt skuggspel. Exakt var historierna utspelar sig är lite oklart, liksom när. Men mycket talar för att en katastrof har ägt rum. Det är en post-apokalyptisk miljö som läsaren förpassas till, och den blick som ser, ser ut över ruiner. ”Sirenerna ljuder oupphörligt. Ljuskäglorna sveper över den härjade spruckna marken”, som det tidigt sägs i Mars.

Spåren av människor är dock påtagliga. Rester från antikens kulturer uppträder sida vid sida med renässanskartor och moderna tekniska artefakter. Samtidigt är det en planet märkt av krig, skövling, gigantiska byggnadsprojekt och andra ingrepp, vilka spelar en huvudroll – bokstavligen. Agens och handlingsförmåga tycks ha flyttat från människors domäner till andra ting och krafter. I den sista romanen i trilogin slås detta fast i öppningen: ”Landskapet förändrar sig beständigt”, börjar berättelsen. ”Bergen sänker sig, slätternas höjer sig mot himlavalvet. Rummet rör sig kring sin axel, rör sig längs sin fasta bana. Golvet följer markens skiftande, evigt växlande skärning.” Det som gör saker är inte människor, utan miljön och tingen. När romanen avslutas mister namnen sin gestalt och orden blir ”tomma”. Kulturens och människans symboliska makt är över. Det som återstår är ett ”obeträtt, oändligt fält”.

Lotass trilogi närmar sig det sublima i sin gestaltning av en plats och tid som lämnar människan bakom sig. Det som återstår – utöver de nämnda spåren – är kollektiva konstellationer av skuggestalter: en armé på återtåg, en misslyckad forskningsexpedition; anonyma figurer betecknade med en bokstav som A eller D.

 

         TIDSRESOR

           En annan strategi för att berätta om tider bortom det mänskliga, som vi lärt känna det, inte minst genom realistisk romankonst, kan man stöta på hos en av svensk samtidslitteraturs mest egensinniga röster: Lars Jakobson. Jakobson har, alltsedan debuten under 1980-talet, hämtat näring i SF och fantastik, och har på sätt som är ovanliga i svensk litteratur intresserat sig för frågeställningar som förenar vetenskap och teknologi med metafysiska utmaningar och kunskapsteoretiska gåtor, inramande av en vardagsrealism framkallad i västra Dalarna, i Mid-West eller på planeten Mars.

När det gäller gestaltningen av andra tider och ekologiska problem, vill jag göra en neddykning i Jakobsons allra senaste roman, De odödliga (2015). Titeln anspelar på Jorge Luis Borges novell ”Den odödlige”, men också på annan fantastik, som Luigi Piranesis teckningar av imaginära fängelser från sent 1700-tal. Romanens intrig har en realistisk startpunkt i ett samtida Montana, USA, där den medelålders och frånskilde Mark Rufus hankar sig fram, blir förälskad i missbrukaren Mary-Anne och går mot en våldsam död. Så kommer realismen att överges för mer spekulativ fiktion. Mark ger sig ut på en odyssé som odödlig, korsandes fjärran tider och rum. Resan handlar om minne, om människan-maskinen, materia och mycket annat. Med sig har han ett foto av Mary-Anne inscannat på pergament, som han förseglat i en kapsel och opererat in i sin ljumske[1]. Kanske är det en bild av Marks egen belägenhet – av bilder och berättelser som sådana – på färd genom tid och rum på jakt efter en mottagare.

Åtminstone är det svårt att inte tilldela resan och romanen en allegorisk dimension – och jag skulle vilja framhålla en läsning som betonar just utforskningen av tid: individens livstid, mänsklighetens tid och historia, planetens och universums tider. Precis som hos Lotass innebär detta ett uppsökande av karga och söndertrasade landskap, som även inbegriper fantastiska inslag – till exempel en drake. Precis som hos Lotass väcks associationer till tider och platser efter ekologiska katastrofer. Men där Lotass beskrivning av de omänskliga miljöerna lämnar människorna i bakgrunden för en betoning av landskapet, väljer Jakobson ett mer patetiskt perspektiv, förmedlat av den odödlige, men mycket mänskliga och ständigt längtande Mark.

 

         MOT EN GENERELL EKOLOGI

           Ett tredje exempel utgörs av Jesper Weithz debut Det som inte växer är döende från 2012; ett slags thriller om 2000-talets risksamhälle. Ur formhänseende är detta en ganska okomplicerad och kronologiskt uppbyggd historia, även om perspektivet växlar mellan huvudpersonerna Henrik och Lotte, som är ett äkta par. Det som initialt kickar i gång romanens intrig är att Lotte är gravid i nionde månaden med parets andra barn – de har sedan tidigare en fyraårig dotter, Molly – men graviditeten har gett henne en ovanlig sjukdom, vilket gör det nödvändigt för paret att flytta till Sao Paulo för behandling på en klinik. Innan flytten ska Henrik göra en resa till London – han är affärsman med världen som scen – och därmed hopar sig problem och hinder: ”det moderna livets tunna is [börjar] spricka under deras fötter”, som det beskrivs på pocketutgåvans baksida. Mer konkret innebär det: demonstrationer, strejker, terrorism, tekniska störningar och oväder – en rad okontrollerbara händelser som skjuter upp familjens återförening i Brasilien.

Mest intressanta här är de hinder som hopar sig för Lotte och dottern när de ska lämna Stockholm. Efter att deras flight flyttats fram på grund av en politisk aktion mot den miljöförstöring som flygresande medför, hamnar de i händerna på vad som skulle kunna uppfattas som en ekologisk re-aktion – till och med en naturens hämnd. Ett häftigt växande snöväder omringar dem på väg från flygplatsen och Lotte börjar fundera på vad och vem som egentligen styr och har vilja och agens – ”hon blir inte fri tanken att vädret tar sikte på dem”, som det heter i en passage efter att de kört av vägen och fastnat i snön. Lotte börjar tillskriva naturen vilja och avsikt – men hon tänker inte låta sig knäckas. De lämnar bilen för att ta sig vidare till fots: ”Hon ser framför sig hur hon och Molly rör sig som en arktisk expedition över ett vackert vinterland. Solen glittrar i snön, spelar i deras ansikten. / De är äventyrarna som når bergets topp. En strapatsbetonad resa som visar upp deras mänskliga kraft och förmåga. / En värdig utmaning för skapelsens krona.”

Givetvis kommer den soliga heroismen att punkteras av den ironi som passagens avslutning blottar. Medan maken Henrik brottas med folkliga uppror och glappande mobiltelefoner i djungeln utanför Colombo i Sir Lanka (han tvingades till en omväg på väg till Brasilien) visar sig vinden och den yrande snön, mörkret, skogen – till och med de rådjur som närmar sig kvinnan och barnet i natten – blir alltför svåra att förstå och hantera. Ett skäl är att denna natur hela tiden framställs som en fiende att besegra snarare än något att leva tillsammans med – som en ofrånkomlig del av en själv. Lotte väntar sig ständigt ett ”mänskligt svar”, men möter ”bara rassel från trädgrenar som sträcker sig genom mörkret”. Till slut, när hon slutar kämpa och strida, kan hon bara konstatera: ”Det fanns ingen angripare. Det finns ingen angripare. Deras enda fiende är tiden.”

Tiden? Yttrandet riskerar å ena sidan att sluta berättelsen kring det exklusivt mänskliga, som framhärdar i oförståelse och blindhet. I världen finns människor som agerar och tar ansvar – inga djur eller väder eller stenar med, vad Jane Bennett skulle kalla, ”ting-makt”. Det finns bara människor som brottas med sin tid och historia – och i Lottes och Henriks fall: den sjukdomshistoria som hotar att förstöra deras liv. Å andra sidan, på ett annat plan, frammanas en problematik som fogar in det individuella och mänskliga i en mer omfattande ekologi: för att förstå vad människor har gjort med den planet vi delar med andra varelser och väsen krävs en utforskning av andra tider, materialiteter och hastigheter. Det är en läsning som Weithz bäddar för genom iakttagelserna av bräckligheten hos de globala systemen, sprickorna i planetens naturkulturer och de politiska omvandlingar detta framkallat.

På så sätt kommer de tre romanerna att på olika sätt öppna sig för andra tider och sätt att vara. Precis som bruset och knastret i Heldéns dikter ger en vink om småskaliga temporaliteter och mikroontologier bortom de fem sinnenas välbekanta dans, riktar de om läsarens blick mot planetära processer, mot rådjur, stormar och klimat, men också mot sociotekniska system och vad den tyske medieforskaren Erich Hörl nyligen kallat en ”generell ekologi”, där kultur och natur, organismer och artefakter flätas ihop.

Betydelsen av sådana berättelser och bilder idag, som sammankopplar och problematiserar det område som breder ut sig mellan materia, kropp, föreställning, handling, är egentligen inte mycket att orda om. Sällan är självklarheten mer självklar.

 

                                     

[1] Insidan av låret

 

//

Niende essay i vår skandinaviske kritikeraksjon er skrevet av Jesper Olsson, litteraturkritiker i Svenska Dagbladet, redaktør og med-grunnlegger av tidsskriftet OEI og professor ved Universitetet i Linköping. / Vi har servert deltakerne følgende tankestillere: Kan lesning av sakprosa, romaner, noveller og dikt endre, motivere eller mobilisere leserne til en ny forståelse av de dramatiske naturhistoriske hendelsene? Hva er den sosiale funksjonen til kunst, film og litteratur i 2016? Siden det forlengst har oppstått litteraturer som «økopoesi» og cli-fi undrer vi på om klimalitteraturen påvirker både lesere, kritikere og forfattere? Hvordan mottar kritikerne denne litteraturen i sine respektive hjemland? Hva er litteraturens egenart når det kommer til fremstillingen av menneske og natur?  Litteraturkritikerne ble oppfordret til fri utfoldelse innenfor slike tematiske grenseoppganger. Essay-serien er støttet av Fritt Ord og Bergesenstiftelsen.

      

 

Ariana Reines

 

The Norwegian Writer’s Climate Campaign are proud and happy to publish the following excerpt from Ariana Reines’ play Telephone (2009).

Ariana Reines was born in Salem, Massachusetts. She is not only a playwright, but also poet and translator. She earned a BA from Barnard College, and completed graduate work at both Columbia University and the European Graduate School, where she studied literature, performance, and philosophy. Her books of poetry include The Cow (2006), which won the Alberta Prize from Fence Books; Coeur de Lion (2007); and Mercury (2011). Her poems have been anthologized in Against Expression (2011) and Gurlesque (2010). Known for her interest in bodily experience, the occult, new media, and the possibilities of the long or book-length form, Reines has been described as “one of the crucial voices of her generation” by Michael Silverblatt on NPR’s Bookworm.

The Norwegian Writer’s Climate Campaign are proud and happy to publish the following excerpt from Ariana Reines’ play Telephone (2009). This play was performed at the Cherry Lane Theater and received two Obie Awards. A re-imagining of its second act was featured as part of the Guggenheim’s Works+Process series in 2009, and the script was published in Play: A Journal of Plays in 2010. 

/

Coeur de Lion (2007) was translated into Norwegian by Anna Kleiva in 2016, Anna Kleiva have also translated the following excerpt from Telephone into Norwegian. You can read it here, or continue reading for the English version. 

 

3. THE LOVERS

 

a

 

A OK – he’s listening.

B Recording: a child half-singing half-telling a story.

Once upon a time there were two bunny rabbits. They were
friends. One day they went… to see the elephants jump over a
fence. But the watery grave wasn’t so tall. So they slipped. And fell.
And the little one laughed and… the little tickie went wickety
wickety. The end!

 

 

b

 

A Hang on a second.

silence

A Okay. I’m back.

c

 

All three, variously, repeatedly:

Uh-huh

Right

Yeah

Okay

etc.

 

 

 

d

 

A How did it go today.

B Great.

A Great.

B Yeah.

A silence

B She’s really the whole package.

A Really. The whole package?

B Yeah. She’s the whole package.

A Great.

silence

silence

silence

A So—

 

 

 

e

 

A Say something?

B What do you want me to say.

A Anything. Say what you want to say.

silence

 

 

 

f

 

B I think there’s a difference between World and Planet.

A Yeah. Probably.

B But I basically think it’s too late.

A What about culture.

B What about it.

A Will culture save the world.

B Definitely not.

A Really?

B I don’t know. I mean. Culture is the world.

A Uhm.

 

 

 

g

 

A Everything’s good with us, yeah.

silence

Oh I don’t know.

silence

I guess her quirks. Her personal habits. Are starting to lose their
charisma somewhat. But—

 

 

 

h

 

A What are you doing.

B Nothing

silence

silence

silence

A Um

silence

A Well. What did you mean. Last night. When you said you felt weird.

silence

B I just felt. Beholden to you.

A Is that why you didn’t wanna talk.

B Yeah. I just felt weird. And I didn’t want to feel. Beholden to you.

A Oh.

B silence

A What do you mean by beholden.

silence

silence

silence

B I don’t know.

 

 

//

 

Norsk versjon finnes her.

 

I en tid hvor debatten om islam og muslimer altfor ofte handler om vold, terror og krig, kan det være nyttig å se på noen andre sider ved religionen.

Min egen inngang til naturtemaet ble inspirert av en agnostisk jødisk forsker og forfatter, Leslie Hazleton, som snakker om Koranens bilde av paradiset. I Koranens paradis finnes hager med sildrende bekker, litt ulikt det enkelte antimuslimer (og noen muslimer) synes å mene. Hazleton nevner også Koranens fokus på menneskets forvalteransvar og en miljøbevissthet hun ikke finner i andre hellige tekster. Jeg har alltid vært opptatt av miljø- og klimaspørsmål, og samtidig interessert meg for religion og religiøse problemstillinger. Jeg hadde bare ikke koblet disse to feltene tidligere, selv om jeg vokste opp med en forståelse av at vi alle har et ansvar for annet liv, og at det å plage eller drepe dyr for sin egen fornøyelses skyld er feil. Hazleton vekket en nysgjerrighet både i den religiøse og klimabevisste delen av meg, om forbindelser mellom tro og miljøbevissthet, og om hvorvidt miljøengasjement kan funderes i Koranen.

Enhver tekst kan leses og forstås på en rekke ulike måter. En levende tekst må også leses med hensyn til tiden og hendelsene som ligger til grunn for den, men også tiden og de hendelsene den leses inn i. Så også Koranen. Muslimer vil ofte hevde at Koranen bare er Koranen når den leses på originalspråket, arabisk. Også for meg er dette et viktig poeng. Det handler ganske enkelt om at enhver oversettelse bringer inn et element av tolkning.

Likevel: Vi må bruke oversettelser. I denne artikkelen har jeg valgt å bruke Einar Bergs oversettelse, fordi den er lett tilgjengelig på nett (Islam.no) og holder et høyt språklig nivå. Noen av Bergs tolkninger er omstridte, men oversettelsen fungerer greit for vårt formål.

 

VÅRT EGET ANSVAR

Et eksempel på tolkningsspørsmålet ser vi av følgende vers:

 

Fordervelse og ødeleggelse er å se på land og hav, ved det menneskene ved sine henders verk har oppnådd, så Han kan gi dem å smake litt av det de har stelt i stand, så de må vende om! (30:41)

 

I tillegg kan vi lese i et annet vers:

 

Men strev, midt i alt som Gud har gitt deg, etter den evige bolig. Dog, glem ikke din andel i denne verden, og gjør godt, som Gud har gjort godt mot deg. Søk ikke å stifte ufred på jorden. Gud holder ikke av dem som stifter ufred og elendighet. (28:77)

 

Det er flere ting som kan utledes fra disse skriftstedene. De handler om muligheten og kraften mennesket har til å spre ødeleggelse.

I vår kontekst kan versene lett tolkes som forurensing og de miljø- og klimautfordringer som vi står overfor grunnet menneskeskapte klimaendringer (andre har tolket linjene til å handle om å spre ufred og bruker dem blant annet til å fordømme terror – tolknings- mulighetene er mange). Det første verset tar for seg hvordan mennesket rammes av den samme skade som det selv forvolder naturen – menneskets eget ansvar. Mennesket etableres her som en del av naturen. Det finnes et element av håp og en advarsel om å snu når man ser de skadene vår atferd fører til. I det andre verset fremheves viktigheten av både dette livet, og det som kommer etter. Mennesket bes om å gjøre godt igjen det Gud har gjort godt mot oss, og får klar beskjed om ikke å spre ufred på jorden.

 

VERDIEN AV DYR, PLANTER OG INSEKTER

Koranen viser også til dyrene – og at de former samfunn på lik linje med menneskene. Dette kan og bør være et utgangspunkt for en langt mer human tilnærming til dyr, jamfør følgende vers:

 

Det finnes ikke dyr på jorden eller fugl på vingen uten at de utgjør samfunn, som dere. Vi har ikke oversett noe i Boken. Og så samles de hos sin Herre. (6:38)

 

Hver skapning har sin rolle å forvalte i et økosystem, og fjerning av disse kan skape uforutsette problemer, til ettertanke for oss alle. I tillegg påminnes vi i et annet vers om at hele skapelsen priser den samme Herre som vi gjør, noe som bør få oss til å reflektere over våre forpliktelser ikke bare overfor andre mennesker, men også våre andre medskapninger. Dette kommer klart frem her:

 

De syv himler og jorden og alle som i dem er, priser Ham. Det finnes intet som ikke lovpriser Ham, men dere oppfatter ikke deres lovprisning. Han er mild, tilgivende. (17:44)

Du har vel sett hvordan alt i himlene og på jord, sol og måne, stjerner og fjell, trær og dyr, og mange mennesker, bøyer seg i ærefrykt for Gud. Men mange rammes av straffen. Og den Gud fornedrer, kan ingen gjenreise i ære. Gud handler slik Han bestemmer. (22:18)

 

Dette kommer enda tydeligere frem når disse andre levende vesenene også blir til tegn fra Gud, noe med et høyere formål. Koranen sier:

 

Av Hans tegn er skapelsen av himlene og jorden, og alt Han har spredt utover i dem av levende kryp. Og Han har makt til å samle dem når Han vil. (42:29)

 

Mennesket påminnes i Koranen også om at skapelsen er større enn mennesket, noe vi vel ofte overser. Dyrene er ikke bare menneskets tjenere – de har selvstendig verdi. Her kan det være greit også å ta inn over seg at Koranen ikke ser seg selv som et budskap til muslimer, men til menneskeheten. Koranen sier:

 

Sannelig, skapelsen av himlene og jorden er større verk enn skapelsen av menneskene. Men folk flest vet det ikke. (40:57)

 

KLIMAKAMP OG MATERIALISME

Miljø- og klimautviklingen er noe vi alle bør være bekymret over. Livet i seg selv er hellig, ifølge islam. Det samme kan sies om alt i naturen: «Hele jorden er en moské», som profeten skal ha sagt. Mange vers i Koranen handler om naturen, jorden og dens ressurser. Mennesket presenteres som en forvalter på vegne av Gud, med det ansvaret man skal være seg bevisst som følge av dette. Dette innebærer, slik jeg og mange andre forstår det, ikke bare et ansvar overfor andre mennesker, men hele skaperverket, om å behandle dette med respekt og ansvarlighet. Koranen fokuserer i veldig stor grad på naturen som et bevis på Guds eksistens og advarer mot å forpurre balansen i naturen:

 

Himmelen har Han hevet opp. Han har satt Vekten (likevekten), så kluss ikke dere med vekten, men gi rett vekt, og snyt ikke på vekten! Jorden har han lagt på plass for alle skapninger. (55:7–10)

 

Mennesket er ikke herre over naturen, men forvalter den, og med det følger et ansvar man må svare for på dommens dag. Den materialismen vi ser råde i dag, «eie-mest-mentaliteten», som Koranen kaller den, fordømmes kraftig:

 

Eie-mest-mentaliteten opptar dere, til dere går til gravene! (102:1–2)

Og så, på den dag, skal dere visselig få svare for velstanden. (102:8)

 

Koranen peker også på overforbruk som et problem. Mennesket skal høste av naturen, men ikke misbruke og ødelegge den.

 

Det er Han som har latt vokse frem haver med og uten vintrær på rekker, palmer og vekster med forskjellige slags frukter, oliven og granatepler, likt og ulikt. Spis av deres frukter når de bærer frukt, og gi det som tilbørlig er på innhøstingsdagen, men sløs ikke! Han liker ikke sløsere! (6:141)

 

Det finnes fortellinger om hvordan profeten Muhammed skapte fristeder og naturre- servater for planter og dyr, på arabisk kalt hima, et ord som bokstavelig kan oversettes til «beskyttet område». Han oppmuntret til å behandle naturen med respekt og ansvarlighet og skal ha sagt noe slikt som at enhver som plantet et tre, ville få Herrens gunst så lenge levende vesener fikk nytte av det. For muslimer er det derfor en god gjerning å plante trær. Profeten oppfordret også sterkt til å dele, spesielt hvis det gjaldt å dekke grunn- leggende behov. Dette prinsippet går det an å slutte seg til, enten man er troende eller ikke.

 

RELIGIONENS ROLLE UNDER KLIMAKRISEN

Religion er en kraft, en sterk kraft, og – til en viss grad, i alle fall – en voksende kraft.

En kraft jeg mener kan rettes mot de store utfordringene vi står overfor. Utfordringen til de ulike religiøse lederne er å greie å mobi- lisere til klimakamp. De må finne religiøst baserte budskap som inspirerer til klima- tiltak, på et personlig plan så vel som på et samfunnsmessig. Dette er ikke en diskusjon om hvorvidt den ene eller den andre religionen er rett. Vi muslimer bør dermed kappes om å gjøre gode gjerninger med andre, som Koranen uttrykker det.

 

Om Gud hadde villet, kunne Han gjort dere til et samlet trossamfunn, men Han ønsket å stille dere på prøve ved det Han har gitt dere.

Så kappes i å gjøre det gode! Til Gud skal dere alle vende tilbake. Han vil redegjøre for det dere var uenige om. (5:48)

 

Avslutningsvis vil jeg ta opp en siste oppfordring til oss alle fra Koranen, noe som er verdt å ta inn over seg uansett om vi tror på Gud eller ikke:

 

Den Barmhjertiges tjenere er de som vandrer ydmykt på jorden, som når de uvitende tiltaler dem, svarer: «Fred!» (25:63)

 

Vi har sett at det er mye materiale i Koranen og muslimske tradisjoner for den som vil møte klimatrusselen. Utfordringen for hver og en av oss er faktisk å ta tak – på personlig så vel som samfunnsmessig nivå – slik at vi kommer oss gjennom denne krisen og skaper en bedre fremtid for kommende generasjoner.

     

 

• Video fra TEDx talk, besøkt 20.01.17 https:// youtube.com/ watch?v=3Y2Or0LlO6g&t=11s

• Hima as ‘Living Sanctuaries’: An Approach to Wetlands Conser- vation from the Perspective of Shari’a Law Procedia – Social and Behavioral Sciences Volume 105, 3 December 2013, Pages 476–483, AicE-Bs 2013 London (Asia Pacific International Conference on Environment-Behaviour Studies), 4–6 September 2013

 

SHOAIB SULTAN er politiker i Miljøpartiet De Grønne og medlem i Oslo bystyre. Han er tidligere sekretær i Islamsk Råd og jobber nå som rådgiver for Antirasistisk Senter. Vi takker forfatteren og Samtiden for tilltatelsen til å publisere artikkelen!

 

Klikk på bildet for mer informasjon om dette nummeret av Samtiden /

     

/ Credit: Isaac Cordal

Trekk bankene ut av oljeinvesteringer! I disse dager tar tusenvis av mennesker verden over til gatene i Global Divestment Mobilisation. De krever at banker og andre samfunnsinstitusjoner trekker sine investeringer i fossilindustrien – som står for noen av de største CO2-utslippene som fører til global oppvarming.

/
Dette er krav som støttes av kunstnere og kulturarbeidere i mange land. I Norge arbeider en tverrfaglig gruppe kunstnere for et oljefritt kulturliv gjennom aktivistgruppa Stopp oljesponsing av norsk kulturliv (SOANK). SOANK har bidratt til opprettelsen av den internasjonale plattformen fossilfundsfree.org. Flere hundre sentrale kulturinstitusjoner, enkeltartister og kunstnere har gitt sin tilslutning til denne plattformen, deriblant Øyafestivalen og Susanne Sundfør.

Flere hundre sentrale kulturinstitusjoner, enkeltartister og kunstnere har gitt sin tilslutning til denne plattformen, deriblant Øyafestivalen og Susanne Sundfør.
Mange banker ser det som en del av samfunnsansvaret sitt å støtte kulturlivet. De burde være like opptatt av at investeringene deres ikke ødelegger for fremtiden. Deler av bankenes nåværende investeringsvirksomhet går direkte inn i fossilnæringen, en næring som lenge har brukt kulturen som grønnvaskingsarena gjennom sponsing. Slik støtte er et kjent middel for å sikre seg positivt omdømme og reklame for egen virksomhet. Når disse bankene bygger kulturhus og sponser festivaler, vil vi som kulturaktører stille krav om at de trekker seg ut av klimaødeleggende virksomhet.

Våren 2017 la Framtiden i våre hender (FIVH) fram en omfattende undersøkelse av norske bankers investeringer og bærekraft. Undersøkelsen vurderer hvordan eller hvorvidt bankene følger opp sine etiske retningslinjer i praksis, og hvor mye de har investert i oljerelatert virksomhet. Blant funnene er at norske banker fremdeles investerer i den svært omstridte utvinningen av tjæresand i Alberta, Canada, som har medført store ødeleggelser av sårbar natur og forurensning av elver og drikkevann på urbefolkningens landområder. At norske Statoil omsider har trukket seg ut av alle sine tjæresandprosjekter, sier sitt om risikofylte, skadelige og tapsbringende investeringer. Imidlertid har både Nordea (med 14,4 milliarder kroner), DNB (2,0 mrd.), Danske Bank (2,2 mrd.), KLP (1,5 mrd.), Storebrand (391 mill.) og Sparebank1 (306 mill.) aksjer i 25 internasjonale oljeselskaper som investerer i Canadas tjæresand.

Klimaforskningen og kunnskapen er klar: Fortsatt utvinning av olje og andre fossile ressurser framskynder og forverrer en varslet klimakatastrofe. Det vet politikere. Det vet vi. Og det vet bankene som fortsatt investerer fossilt. Vi ber deg om å være med på å overtale kultursponsorene til å tømme sine porteføljer for klimafiendtlige investeringer, og stoppe oljesponsing av norsk kulturliv.

Takk for at du signerer oppropet og sprer videre!

Initiert av Stopp oljesponsing av norsk kulturliv og en tverrfaglig gruppe kunstnere ved Liv-K. Nome, Mette Newth, Maja S.K. Ratkje, Martin Hagfors,   Ragnhild F. Dale, Hasse Farmen, Elin M. Ø. Vister.

Besøk fossilfundsfree.org og
stoppoljesponsingavnorskkulturliv.wordpress.com/
Send din underskrift til : stoppoljesponsing@gmail.com

Send din underskrift til meg, mette.newth@gmail.com,
eller direkte til livknome@gmail.com

Når Anne Karin Sæthers bok «De beste intensjoner» foreligger i bokheimen, er det slett ingen hverdagshendelse.

Allerede overskriften på forordet – «Klimaland eller oljeland?» – røper at dette ikke er middelmådige sakprosa som lefler med objektivitet. Den som skal snakke og skrive om norsk olje er forpliktet på en overordnet kontekst, nemlig det faktum at to tredjedeler av de kjente fossile ressursene må bli liggende i bakken (IEA).

Olje-Norge er etterhvert så gjenklistret av politiske mytologier, retoriske strategier og økonomiske privilegier at det kreves betydelige intellektuelle ressurser og mye mot for å gyve løs på konglomeratet. Også sosiologiske og sosialpsykologiske forståelsesformer må tas i bruk. Det gjør Sæther f.eks. når hun karakteriserer «Olje-Norge» som en bygd, dvs. et innfløkt nettverk av bekjentskaper, festkultur og kryssende behov og interesser. Journalisten ser, lytter og noterer på så mange nivåer at helhetsbildet blir brogete og dermed også sannferdig.

Boka gir en bred og detaljert framstilling av oljens ulike tilskikkelser, også historisk sett. I kapitler som «Verdens rikeste forurenser» og «Norsk olje til verdens fattige» analyserer og gjennomhuller forfatteren retorikken som den dag i dag er styrende for mytedannelsen og politikkutformingen, selv om det begynner å rakne. Hvilken perspektivmakt denne bransjen har kunnet kjøpe seg med det svarte gullet. Sæther tar også leserne med til universitetene og forteller om kunnskapsmobiliseringen som måtte til for at rektorer og professorer skulle innse den etiske innebyrden av oljeutvinningen. Hun diskuterer politikkens verktøykasse og undersøker til slutt framtidsprognosene for et land som nekter å bremse når stupet er synlig for alle som vil se. Sæthers bok er sånn sett en skjebnefortelling.

 

KRITISK SAKPROSA/

Som kritisk sakprosa får fremstillingene troverdighet ved at forfatteren anerkjenner bragden norsk oljepolitikk var i sin opprinnelse, inntil klimaprognosene snudde opp-ned på alle kjente perspektiver og kunnskaper. Fagkunnskapen i bransjen er uomtvistelig, og økende arbeidsledighet i olje-sektoren må tas på største alvor. Siden inntektene fra oljeutvinning er så enorme har norske myndigheter lukrative sjanser. Oljefondet bør betraktes som investeringskapital for et nytt miljøvennlig samfunn, både kulturelt og teknologisk. Dessverre gir Sæthers bok gode grunner til å tenke at norsk oljepolitikk snarere styrer mot eklatante brudd på Grunnlovens miljøparagraf.

«De beste intensjoner» er skrevet av en forfatter som virker samvittighetsfull med sine kilder, sitater og referanser. Jeg kunne nok forestille meg at en del detaljopplysninger var blitt overført til noteapparatet, men det er samtidig en journalistisk bedrift å håndtere en så kompleks historie i en tross alt ledig og levende prosa. Språkkritikken som Sæther titt og ofte retter mot myndigheter og oljebransje er skjerpende tankearbeid i sammenhengen:

Det kritiske nivået er på sitt skarpeste når hun analyserer hvordan de retoriske kremmerne selger inn norsk olje- og kvotepolitikk som en innsats for verdens fattige. Nomenklaturet sier selvsagt ikke et ord om utviklingshjelp eller overføring av olje-milliarder til våre fattige søsken verden over. Blott og bart dette, terpet på i årevis, at den norske oljen er «renere» enn annen olje, og at Norge derfor kan utvide produksjon og eksport av hensyn til de fattige landenes energibehov. Vi kan sågar tilby verden «renere» CO2-utslipp, som antakelig gavner de fattige, det også. Det er nesten ufattelig at denne kyniske argumentasjonen har kunnet vinne frem. Forskere ved SSB fastslo forøvrig i 2013 at verden ikke ville bli skitnere om Norge reduserte produksjonen og utslippene på eget område.

 

OFFENTLIG GRANSKING AV OLJEPOLITIKKEN?

Ansvarsfordelingen i norsk oljepolitikk er ikke lett å bli klok på, heller ikke for insiderne, og kunnskapskapitalen i Miljøverndirektoratet ser ikke ut til å ha den rettmessige innflytelse. Oljestatsråden har nylig demonstrert denne kunnskapsarrogansen ved å foreslå konsekvensutreding av oljeutvinning i sårbare havområder, et valgkamputspill. I kapittelet «Byråkratene – de gode hjelperne» avslører Sæther hvordan tidligere statsråd Åslaug Haga forsøkte å innføre klimapolitikk i Oljedepartementet, og hvordan hun ble motarbeidet av sitt eget departement – og av Statsministerens kontor. Sæther skriver noen tilsynelatende enkle ord som bør påkalle desto større oppmerksomhet: «Hvilken rolle Staten har i oljeutvinningen i Norge, er ikke noe det er lett å få oversikt over». Etter valget bør kanskje det nye Stortinget igangsette en offentlig gransking?

Så vidt jeg husker var det samfunnsøkonom og daværende Olje- og energiminister Jens Stoltenberg som formulerte det strategiske målet for forvaltningen av olje-ressursene. «Stolenberg-maksimen» uttrykte økonomens formålsrasjonalitet og er samfunnshusholdering av gammelt merke, dvs. utgått på dato. Denne økonomiske rasjonaliteten sier at vi må rekke å utvinne olje- og gass-ressursene mens disse er markedsattraktive og inntektsbringende, og før nye teknologier har erstattet oljen som naturressurs. Dette hastverket kan fortone seg som framsynt, men kan også vise seg å ha vært politisk risikoatferd med landets befolkning som innsats, gitt klimaomveltningenes ekstreme farer.

Sett utenfra framstår norsk oljebransje og tilhørende myndigheter som et demokratiproblem, og kommunikasjonsstrategiene som Anne Karin Sæther analyserer så briljant ligner mistenkelig på språklig og politisk forurensing. Mon ikke også naturskadelig retorikk er en krenkelse av Skaperverket.

 

/

Freddy Fjellheim er ansvarlig redaktør hos Forfatternesklimaaksjon.no. Denne anmeldelsen står også på trykk i Vårt Land, 15.05.17. Mer informasjon om boka kan du finne her.

 

Under lampen
cirkler en blafrende krop
Natsværmeren lander
på sin skygge

 

*

 

Billerne står på hovedet
graver igennem jordskorpen
Forsvinder på ubestemt tid

*

 

Solen i en fortættet plet på jorden
varmer dagpåfugleøjen op
Kroppen dirrer i varmen
flyver af sted

 

*

 

Skumcikaderne
sidder i græsset og hvisker
En hul lyd stiger op fra engen

 

*

 

I modlyset mellem træerne
flimrer en støvet organisme
Vintermyggene sværmer
slappe hudskeletter
i svirrende vingeslag

 

//

Lise Haurum er billedkunstner og forfatter, uddannet fra Konstfack i Stockholm og fra Litterär gestaltning i Göteborg. I 2015 udkom hun med debutbogen HÅNDEN FOR SOLEN på Forlaget Virkelig og arbejder desuden med håndlavede kunstnerbøger i små oplag.

Digtene kommer til at indgå i Lise Haurums kommende bog NATURARIUM.

Claudy Jongstra (1963) er en nederlandsk kunstner internasjonalt kjent for sine store filtinstallasjoner i offentlige rom på ulike steder i verden. Hennes metoder og arbeidsprosesser er fundert i dyp respekt for naturen, i bærekraftige handlinger og i ærbødighet for de fantastiske egenskapene hos materialene hun benytter seg av. Jongstra er bosatt i Friesland, på en gård hvor hun, sammen med et lite team av medarbeidere, forvalter, dyrker og har kontroll over alle prosesser. Dette gir henne en unik oversikt og innsikt i alle deler av arbeidet, og ikke minst gjør det henne så å si selvforsynt. Hun har sin egen saueflokk som gir henne fiber, hun dyrker planter for å farge fiberen og hun holder til og med bier. Alt hun gjør er knyttet til det å arbeide med hendene. Hun er levende opptatt av kulturarv og håndverkstradisjoner. Uten den kunnskapen og de erfaringene som dette gir oss, mister vi kontakten med naturen og det levende livet rundt oss mener hun.

Claudy Jongstra fra prosjektet «Farm of the World»

«(…) sustainability, respect, self-sufficiency, and cooperation are at the foundation of Jongstra’s studio community and the creation of each work. But hers is not just eco-activism or social practice interested in localization at the level of production and consumption. Rather, each step of her holistic collaborative process also recalls, revives, and preserves the history of the land where it is made; it is as much about place as people.»

Laura M. Richard (http://www.claudyjongstra.com/node/7)

 

Fields of Transformation: With the students from Bennington, USA, the last thin layer is applied.

Veggarbeidet «Fields of Transformation», for The Grand Reading Room, Penn Libraries, University of Pennsylvania er Claudy Jongstras nyeste oppdrag, installert våren 2017. Denne oversikten gir innsikt i alle delene av den håndverksbaserte prosessen, og er også en introduksjon til prosjektet «Farm of the World» hvor Claudy Jongstra er en av initiativtakerne (se PDF)

Les mer om Claudy Jongstra på: http://www.claudyjongstra.com/

Tekst/ Anne Karin Jortveit

/

Denne serien med videokunst er støttet av Bergesenstiftelsen.

Jeg bliver så stresset her i april af kirsebærtræet, når det henrevet PINK blomstrer løs lige udenfor mit vindue.

Nu skal jeg huske virkelig at bruge mine øjne, tænker jeg, før jeg kigger ned skærmen igen og kigger på den alt for længe, inden jeg kigger op på kirsebærtræet igen og måske slet ikke får øje på det. I det mindste burde jeg indføre det som fast og primær overspringshandling, her i april, når jeg pauserer fra hektisk skriftproduktion, at kaste et fokuseret blik på kirsebærtræet i stedet for bare at klikke mig hen på Facebook eller Twitter og læse om alt for lidt og alt for meget.

Jeg lagde godt mærke til den anden dag, at afblomstringen var i gang, men så langt var den jo heller ikke nået. Men i dag er den komplet, blomsterne hænger stadig fast på deres grene, men de har skruet helt ned for deres farvestyrke og spændstighed eller – jeg bruger det ord for sjældent – vivacitet. I morges, mens persiennerne stadig var nede, og det ikke helt var blevet lyst, stod jeg og bladrede rastløst i bøger, der var udkommet dette forår og faldt over denne smukke, men komplekse (og NB frivolt komplekse) linje, der også er et digt i Signe Gjessings nye, tredje digtbog Ideale begivenheder, der ikke genrebetegner sig som hverken digte eller poesi, men som ”vers”:

”måden hvorpå universet er en hjælp til at regne ting ud, så intet ikke behøver at regne kirsebærblomster ud i hovedet”

En forholdsvis enkel måde at læse dette linje-digt på: Hvis universet ikke jævnligt præsenterer os for kirsebærtræer med kirsebærblomster, så ville det være helt umuligt at finde på dem from scratch. Fordi de findes, kan vi forestille os dem, så dejligt de gør det igen og igen – foreløbig! Det er ikke nødvendigt at læse en advarende tone ind, men det er svært at lade være: Hvornår er vi fremme ved et intet, der ikke har universet til at hjælpe det med at regne kirsebærtræer ud.

Det var, da jeg havde læst Gjessings digt – og grublet over det – at jeg gik hen og rullede persiennerne op og kiggede ud og opdagede, at kirsebærtræet var godt og grundigt afblomstret. Det stod jeg og blev en smule trist over, som man altid bliver ked af afblomstringer, selvom jo denne afblomstring betyder, at sommeren er rykket nærmere, ikke at den er ved at fordufte. Så gik jeg tilbage til reolen for at undersøge, om der var andre danske forfattere, som dette forå havde skrevet om kirsebærblomster dette, og det var der: Maja Lee Langvad i Dage med galoperende hjertebanken, der ikke er er en digtsamling, men en samling dagbogsnotater om dagen og vejen, eksistentiel stress og lykkelig-ulykkelig kærlighed og daglige ture til haver og parker på luksus-idylliske Frederiksberg. På side 28 står der til sidst i en håbefuld note:

”Jeg vil ikke kun skrive, når jeg befinder mig i en krise. Jeg vil også skrive, når jeg ikke befinder mig i en krise. Jeg vil skrive, når jeg sidder under et blomstrende kirsebærtræ, rolig og lykkelig”

Straks efter kommer denne helt korte tilføjelse:

”Jeg måtte le ad mig selv, da jeg så, at jeg havde skrevet ”krisebærtræ” i stedet for kirsebærtræ.”

Og skrivefejlen afslører jo både krisen i jeget og krisen i kirsebærtræet.

En hundrede sider længere fremme vender Langvad tilbage til kirsebærtræerne, fordi hun får øje på dem, og hun får øje på dem, fordi de blomstrer – en helt ren konstatering:

”Blomstrende kirsebærtræer i forskellige størrelser og med forskellige former.”

/

Men kirsetræernes spektakulære nærvær gør opmærksom på andre – og væsentligere – kirsebærtræers fravær, melankolien insisterer (Langvad, der er adopteret fra Sydkorea, opholdt sig nogle år i Seoul, hvor hendes biologiske forældre bor, hvilket danner baggrund for hovedværket Hun er vred):

”Kirsebærtræer minder mig om Sydkorea, kirsebærtræer vil altid minde mig om Sydkorea, om at gå langs murene ved Grand Hyatt Hotel ved Namsan Park, hvor kirsebærtræerne blomstrer på den anden side. ”

Kirsebærtræet som et oprindelsens spøgelse – og spøgelse dobbelt op, eftersom Langvad som adopteret aldrig har haft en barndom i Sydkorea.

Konklusion: Kirsebærtræet kan betyde sig selv, og det kan betyde alt muligt yderligere, erindret og metaforisk/alleorisk, og det skal findes for at kunne ses, og det skal ses for at kunne findes, for os mennesker i det mindste.

 

Co2tåtalglubsk

To effektive faconer, litteratur kan klimaaktionere på:

1. Gøre opmærksom på og tydeliggøre den natur, der stadig er omkring, regne kirsebærtræet ud ved hjælp af universet, og omvendt: regne universet ud ved hjælp af kirsebærtræet. Den idylliske facon, med eller uden pinlig, menneskelig bevidsthed om idylliseringen.
2. Den dystopiske facon. Skildre en verden nogle momenter ude i fremtiden, hvor fornægtelsen og udnyttelsen og perverteringen af naturen har fucket alt og alle uhjælpeligt op. Intetheden, der ikke længere har noget univers til at regne kirsebærtræet ud eller noget kirsebærtræ til at regne universet ud.

Lad os kigge på den dystopiske facon først, der nemlig ikke behøver at være scenisk, handlingsdrevet science fiction. Dystopien kan også komme til udtryk som en terrorisering af det lyriske jeg og som en monstrøs virus inde i sproget selv. Det sidste er tilfældet i Birgit Munchs tekstsamling Brungst, 2017, med den sigende, men svært sigelige undertitel (og genrebetegnelse) ”Tusindbentorsonatwhistleblowtwerks”. Hos Munch muterer og sammensplejses kroppe og maskiner på det uhyrligste og bogstaveligste – det er nødvendigt at holde tunge lige i øjet for at komme frelst igennem sådan en tekst. Denne her hedder ”EntenEllerten” med henvisning til både Søren Kierkegaard og den første danske el-bil, ellerten:

”Søren Zyborg Kirtelgordisk knokler/ hack gevir opfucket EntenEllerten – en/ scooter der co2tåtalglubsk/ pendulerduekører på ren despair at/ ville være dig eller ellere tværtom ikke/ at ville være dig svæv eller endnu ellere/ vær varulvgidselpiblende/ revoltegynglende/ Nietzschelabyrintlysken lysrallende/ fremfuck alf hvirvelfucktvivolin æg/ skærsildsuicyborg EnteEllerten hack/ uendeligt irganget/ udstødningsrørsystem der udspyr/ brændende kærlighads gærterninger/ løgringende hyppet/ kartrøffelmousserende vingesust/ hackstoriens klemmelus EntenEllerten/ der scooter-tidshoppende swoopkører/ på rent underspring i/ overspringhackningens nødraketspor/ gammajodlende terrorbulimiet fråder/ alfkørsel i stadig modsattere retninger/ utopia knallert spølseballistisk Søren/ Kirtelgordisk knust hvidløgs sorte/ regnbuer grædt sig svangrere/ virtualfoldfatwa Søren kødgooglende/ virtualgebra twerktrapez hack opfucket/ Johannesbird Klimakusse Omnibussen/ med milliarder hjul af flamberede/ pandekager mutæert EntenEllerten.”

Pyh! Kirtelgordisk indeed!

En smule fredeligere, rent sprogligt, er Glenn Christian, hos hvem poesiens sædvanlige ego-kvababbelser finder sted i en krop og i omgivelser i grum opløsning. Dette er første del af en træt og desperat klagesang fra Atropia Primadonna, 2016:

”et eller andet levende/ har skyllet mig ud/ hjulpet sikkert i gang/ af unævnelige væsker/ Jeg sidder i midten/ på et iskoldt gulv/ hvor taget over mig har samlet sig i en spids: En tårnhøj/ beboelse. Her sidder jeg/ sidder og savner en mor/ iført laksort ulveskind/ ned over mine lår/ Udenfor/ det findes!/ gør stjernen hvad den vil/ storskinner/ og findes/ Udenfor nedgøres/ vegetationen/ tidligere så prægtige frugter går op i flammer/ brænder/ Jeg vil sige noget/ tale. Men alt mit blod/ drøner akut op til hovedet/ blokerer steder i min hjerne”

 

Havørnen svæver swag

Ur-digtet i den postmoderne, danske tradition for den idylliske, kirsebærtræ-tydeliggørende facon er Per Højholts lille digt ”Den tydelige solsort” fra Revolver, 1977, hvor digteren diskret og elegant gør opmærksom på, at det er hans pen, der er lommelygten:

 

En solsort kom flyvende

inde fra tågen

 

den sidder her nu

og synger i en våd bjergfyr

 

om lidt flyver den tilbage

til naturen

 

Digtet vil demonstrere, at når vi peger på naturen peger vi også på, at vi adskiller os fra den. og at vi altid allerede er adskilt fra den, og gøre klart, at det er et helt okay paradoks!

Titlen på Rasmus Nikolajsens systemdigtsamling Tilbage til unaturen, 2016, der for nyligt blev præmieret med Kritikerprisen, spiller helt bevidst og eksplicit på Højholts gamle digt. Dogmereglen for bogens digte er, at de skal skrives i naturen, eller i hvert fald udendørs, og gerne også om naturen. I digtet fra ”Saltstraumen, 7. december 2013” (med i Klimaaksjonens antologi) besynger Nikolajsen en noget mere majestætisk fugl end solsorten, nemlig havørnen, og straks har han problemer med akkurat ordet ”majestætisk”: ”der er noget ynkeligt, utidssvarende over en majestæt” Halvvejs inde lykkes det ham omsider at komme cirka lige så højt op at køre om ørnen som ørnen:

” men se så/ der: Havørn i svæv! Havørne/ i svæv over Saltstraumen,/ verdens stærkeste malstrøm, og/ spidse sneklædte fjelde som/ baggrund, i fløjlsblåt søvnlys, i// balance, swag, kommer jeg op/ med, havørnen svæver swag, og/ jeg kan ikke lade være/ med at tænke på at verden/ nok ville være smukkere/ uden mennesker, der ville/ blot ikke være nogen til/ hele tiden at sige smukt.”

Solsort i ny fjederham!

I Geir Gulliksens digt ”(hysj)” (med i Klimaaksjonens antologi) fra digtsamlingen Ung trost klokken fem om morgenen i en brusende alm, 2015, er hovedpersonen atter en fugl af en mere proletarisk art, nemlig en krage. Digteren optæller flere forvekslingsmuligheder – lidt á la det kendte Superman-udråb: Is it a bird, is it a plane, it’s …, – hvoraf en enkelt (industrikyllingen) er markeret samfundskritisk (mimende måske et distræt intetheds-blik, der har svært ved at regne en krage ud), før han autoritativt fastslår, at det er en krage: Kærligt-nøgternt karakteriseres fuglen og udstyres med rekordbeskeden selvbevidsthed (og et køn), hun kan høre sig selv flyve:

”kunne vært gress/ ett enkelt smalt seigt strå/ kunne vært busk/ i et skjevgrodd støvete kratt/ kunne vært storøyd industrikylling,/ balansere med høye hæler på et enormt nettinggulv/ kunne vært kvinne i bil/ mann med ny jakke/ lodden bie, undersjøisk vekst/ men var kråke, mager, pen,/ som flyr sammen med andre i flokk/ inn mot byen tidlig om morgenen// hysj// fjærene gnisser// hun hører seg selv fly”

 

Possibilities /

En tredje facon, hinsides idyl og dystopi, er den konkretistiske, eksemplificeret ved Maja Lee Langvads kirsebærtræ, der blev et krisebærtræ. Og ved Cia Rinnes endnu ikke bogopsamlede bidrag til Klimaaksjonens antologi. Når nemlig sproget tages på ordet og derved, som naturligt er, kommer til at tale over sig. Så ordknapt og underfundigt optimistisk kan det lyde, mens jeg venter utålmodigt på, at ikke kun kirsebærtræet (men fx også underboerne, hvis træ det er) blomstrer atter:

”impossibilities

i’m possibilities”

 

//

Åttende essay i vår skandinaviske kritikeraksjon er skrevet av Lars Bukdahl, forfatter, redaktør av Hvedekorn og litteraturanmelder på Weekendavisen. / Vi har servert deltakerne følgende tankestillere: Kan lesning av sakprosa, romaner, noveller og dikt endre, motivere eller mobilisere leserne til en ny forståelse av de dramatiske naturhistoriske hendelsene? Hva er den sosiale funksjonen til kunst, film og litteratur i 2016? Siden det forlengst har oppstått litteraturer som «økopoesi» og cli-fi undrer vi på om klimalitteraturen påvirker både lesere, kritikere og forfattere? Hvordan mottar kritikerne denne litteraturen i sine respektive hjemland? Hva er litteraturens egenart når det kommer til fremstillingen av menneske og natur?  Litteraturkritikerne ble oppfordret til fri utfoldelse innenfor slike tematiske grenseoppganger. Essay-serien er støttet av Fritt Ord og Bergesenstiftelsen.

      

/

 

Long-dormant bacteria and viruses, trapped in ice and permafrost for centuries, are reviving as Earth’s climate warms / BBC

Av Sara Sølberg / Foto: Pernille B. Wallvik

 

 

Metanisen under havbunnen er vanligvis stabil, men ved undersjøiske jordskred kan gassen frigjøres i bobler som utvider seg eksplosivt og jager opp mot havoverflaten. Et skip som ligger i veien for en slik boble suges umiddelbart ned til havets bunn. Er boblen stor nok kan den også skape vakuum i luftrommet, slik at fly mister høyde og trekkes ned i dypet. Varmere hav frigjør mer metangass. Hundrevis av gigatonn nedfrosset metan venter under havbunnen på å omdannes til metangass og slippes løs – opp fra havet og ut i atmosfæren, for der å bidra i den globale oppvarmingen. I overgangen mellom paleocen og eocen skjedde lignende store endringen i hav og atmosfæresirkulasjonen, temperaturen økte, havene steg, oksygennivået i havene sank, liv forsvant.

 

*

 

 

Jeg vil puste vann. Kroppen svever i skillet mellom varme og kulde, lys og mørke, som en portal der alt skal forbi, eller gjennom. Baner seg fram i overflaten, trenger gjennom virkeligheten, hinnen vi er kapslet inn i, belegget med løgner og sannheter som ikke eksisterer før små fisk napper og spiser av huden, tang slynger seg rundt tærne – halsen – hodet, glassmaneter smyger seg langs ryggsøylen; ikke før omverden skaper gnisninger og friksjoner kjenner vi at det er her vi er, akkurat nå; flytende  over enorme områder med døende tareskog.
        Fuglene flyr over meg, lydene kretser inn og ut med vannmassene. Kroppen glir lenger og lenger ut. Havet er svart i dag og jeg en lys forstyrrelse i vannskorpa, men en mørk flekk som skaper skygge og beskytter livene under mot verden her oppe. De vil dø i min verden, og jeg i deres, trykket er feil for meg, men riktig for dem – der og her – de er tilpasset mørke og jeg lys: vi vil alltid være fremmede uten mulighet til å møtes i live. Men det finnes skapninger der nede som tåler trykkforskjeller på tusener meter, som daglig senker seg ned når lyset står på himmelen – upåvirket svømmer de videre i mørket – uten å ta skade av trykkendringene. Det finnes fortsatt noen levende fossiler, som urfisken Coelcanthens, upåvirket uforandret siden den først opptrådte for 300 millioner år siden, de grove knudrete skjellene, som var den konstruert og forutbestemt til å overleve utallig geologiske perioder og klimaforandringer som vi mennesker bare kan drømme om å overleve. Lettelsen i det at jorden én dag er tom for mennesker, at livet igjen kan spire og gro uforstyrret.
        Jeg kjenner strømmene drar kroppen videre ut, og vet med sikkerhet ikke hvor retningen til land er.

 

 

*

 

 

En varmere klode kan gjøre dannelsen av dypvann i havet ustabil. Det ser ut til at det finnes en terskel, et vippepunkt, for når havstrømmene blir for ustabile og det begynner å skje store endringer. Sirkulasjonen på dypet av Nord-Atlanteren er viktig for reguleringen av jordens klimasystem og forstyrrelser kan gi bråe klimaendringer og økte nedbørsmengder. Det kan også påvirke luftstrømmer i atmosfæren. Dette kan få en globalt oppvarmende effekt med mer CO2 i atmosfæren som ellers ville blitt transportert ned i havdypet. I et geologisk perspektiv har det nå skjedd store endringer altfor raskt, men ingen vet hvor og når selve vippepunktet kommer.

 

 

*

 

 

Jeg har aldri levd horisontalt. Alltid svømt opp og ned i vannsøylen, steget og sunket. Tidslinjen din – det horisontale livet på land – fortid – framtid – nå – finnes ikke for meg. Du sier: se framover, jeg myser men ser kun tretti meters sikt –  urskoger brenne i månedsvis, arter gå opp i røyk, mennesker flykte, enorme mengder karbondioksid som pumpes opp fra flammehavet – ut i atmosfæren, ild som ulmer videre – trenger ned i jorda, jordsmonn som brenner, enorme skyer med metan, karbonmonoksid, ozon og ammoniumcyanid stiger opp – tåkelegger hundrevis av kilometer.

Han sier ingenting. Jeg flyter rundt i tid, i vannmasser er tiden – tidligere tider – fortid framtid nåtid – molekyler mot huden – fysiske spor. Han bare ser på meg, fortsatt uten å si noe. Tenk på alle paleontologene, sier jeg, rundt omkring i verden sitter de på sine små luftrensede kontorer, flere år bruker de på å etse bort – fjerne – stein og jord – milioner av geologiske år konsentrert sammentrykt i noen centimeterne som omslutter det lille flatklemte fortidsdyret de har foran seg. En liten feil, og fossilet som kanskje er det eneste gjenværende eksempelet, vil være borte for alltid. Langsomt, langsomt kommer hele kropper til syne, en flattrykt snute, detaljer i hud og pels, lemmer som kunne utføre bevegelser vi aldri har sett før, også de utviklet og konstruert med tanke på å overleve. Hva har fossiler med oss å gjøre, han ser på meg. Jeg sier at hadde ikke paleontologene orket denne møysommelige utgravningen – den stillferdige etsingen – forskningen, hadde ikke vi kjent til disse livene, vår egen historie. Tilslutt er kanskje det eneste vi ikke vet om den forsøkte å flykte – eller bare lå der, stille og sov, da ulykken og døden inntraff.

 

 

*

 

 

Alltid et indre trykk av noe som vil opp og ut; et ord, en tanke, vannet i kroppen, negler, hudceller, hår, ut skal det, som var det det samme trykket som presset døde hudceller opp av huden og tanken ut av hjernen, som jord opp fra grunnen. Og plutselig står man der; med skjorta full av døde hudceller, og et lik eller et forhistorisk skjelett i hagen, mens man betrakter arkeologenes ivrige pusling i jorda. Og idet jeg skal ta en slurk av kaffen ser jeg et hudflak flyte i den sorte overflaten, lik den siste rest av havisen, skapt av mine bakterier og mitt DNA. Jeg skal til å fjerne det, men ombestemmer meg og drikker den lunkne kaffen i en lang slurk. Er det da, når jeg står der med den tomme kaffekoppen – med mitt eget avfall på vei tilbake til meg selv – med øynene festet på arkeologenes krumme rygger, mens jeg noterer dette, og ser det begynner å regne – er det da trykket letter.

 

 

//

Vi takker Sara Sølberg for nyskrevet tekst! Sølberg er født 1983 i Trondheim. Hennes debutbok heter Seismiske smell, for denne ble Sølberg nominert til Tarjei Vesaas’ debutantpris 2016.

 

Foto: Jäger Arén

 

«Skalbärgen räknas med rätta ibland et af de största Bohus-Läns under; ty de ligga uppå Landet nästan hela quarten på somliga ställen, ifrån hafvet. Desse skalbärgen bestå af Snäcke- och Musselskal, som här äro samlade i den myckenhet, at man kan undra det så många lif lefwat i werlden». (Carl von Linné, Wästgöta-Resa, På Riksens Högloflige Ständers Befallning Förrättad 1746)

 

Det gick bra en hel vecka. Riktighetsbeskrivare,

inte poet, som danskan sa. Sedan återfall, som för

de flesta. Riktigheten ville sig inte, för mycket

sjävbekräftande pedagogik, de flesta surfade vidare.

 

Fjärilarna steg upp (som i den danska dikten)

en sommarmorgon för niotusen år sedan.

Kanske inte mot Gud som på den tiden

knappast var påtänkt i sin senare skepnad.

 

(Han) hade för länge sedan redan gjort

vad han skulle, hela skapelseveckan avklarad.

En silverfågel lyfte utan namn men hade

ett bo i närheten skyddat för västlig vind.

 

Bokstav för bokstav gick världen framåt.

Ingen behövde egentligen se uppåt

men det blev ändå så, också här ute,

särskilt om vintrarna under krisåren.

 

Stenbrytningen var inget missförstånd. Världen

behövde huggen granit av bästa kvalitet. Stipendie-

inrättningen förstod inte de ”förorsakande krafterna”

och tvangs avyttra bergen till de brytningsvilliga.

 

Världen bara fortsatte och fortsatte, också

här, tidens krafter vilade inte. Strandskatan kom

på överenskommet datum i mars månad,

grodäggen kläcktes i ljumma gölar av gökrop.

 

Havet var ett oslagbart medium

och gungade av all fortplantning i trakten,

de laftade stengrunderna var skeppssättningar

på väg mot bättre avsättningsområden.

 

Snäckskal och benflisor blandades med lera.

Österödskvinnan överlevde i niotusen år barndomens

och ålderdomens alla farliga vintrar och fann

till slut ett gott lä i hasselsnåren vid bergsstupet.

 

Sömn och dröm sammanföll, spolades upp

på samma stränder, på samma skrovliga klippor,

det salta havet mötte i virvlande motströmmar

vattenmassorna från den smältande isen.

 

Stjärnor benämndes, berg ristades och bemålades,

vackrast var månen vid sommarens slut,

näst vackrast solnedgångarna, då som nu,

världsmodet växte i kroppar, knän och kranier.

 

Elden uppfanns gång på gång, men stals oftare,

som idag, glödgade vedpinnar och bländande citat.

Vem vill sitta iskall vid flintavslagen och bedriva

klimatsmart dikt och vetenskap vid slocknad härd?

 

Långt innan de mekaniska urverken började ticka

bestämde solen över månen och insekterna

och över svalornas höjdmätning. Bronsåldersbåtar

med barlast av sten inväntade avhandlingarna.

 

Genom kol-14-mätningen blev vi än en gång

upplysta om att ett stort tomrum väntar.

I de alltmer tillförlitliga laboratorierna

återkallas skallformer bortom all mening.

 

Det mesta är ouppgrävt. De första invandrarna

från Friesland och Schlesvig hade vassa pilar

men inga speglar. En stilla dag upplyste dem

havet om att deras hår böljade som bandtång.

 

Den otämjda naturen hotar för tillfället ingen,

men vårdbehovet stiger. Sedan drontförintelsen

har femtiotusen arter försvunnit, tio miljarder

människor behöver ringa minst tre gånger dagligen.

 

Snart är alla fyndrika sandbankar utlagda på nätet.

För vidare grävning i Palmyra hänvisas av säkerhetsskäl

till lokala sajter, sanningsdokumenten är tills vidare skydds-

klassade, dygderna ett smältvatten för torkområdena.

 

Atlantisk ishavstid. Tilltagande glaciäravsmältning.

Planktonism. Många plågades svårt av solblåsten längs snö-

vägarna över klyftor och stalp, men begav sig ändå till de rika

fiskevattnen. En mörk syster blev kvar hemma i leukemi.

 

Ingen visste vad tröttheten berodde på.

Hon kunde knappt resa sig från marken.

Gudsbevisen tillhörde senare tider och kom från

andra kranier där kropp och tanke bytt plats.

 

Stenar dansade i smältvattnet, dammar

öppnades och sanden blev till gröna och blå

sjöar också bland molnen. Svanar och krickor

övervintrade och behövde inte räkna månaderna.

 

Efter hundra år blev det en vacker sommar,

en välkomnande myr var först på plats,

därefter lundar och gläntor som skickade

hemliga meddelanden till de vandringslystna.

 

Spovarna kom och besiktigade, liksom gar-

fåglarna, men kunde inte bestämma sig för helår.

Träden flyttade sig för bergens skull, en varg

ylade först av alla bland de självupptagna.

 

Månen stirrade oavvänt mot Jorden

och hypnotiserade det oroliga havet.

Plattfiskarna tryckte sig mot sandbottnen

tills deras ögon hamnade på ovansidan.

 

Det var så det tillfälliga paradiset blev till,

en övergående historia utan syndafall. Allt

nådde inte fram och fick vänta på ljummare

sommarvindar i tvåhundratusen söndagar.

 

 

(Om du en dag kom här förbi utan att veta varför du kom och just den dagen såg hur vattenmassorna från den smältande isen forsade ut mot väster och motströmmarna från det salta havsvattnet pressades ner under det forsande sötvattnet genom de trånga sunden med bergen som gravstenar mitt i den plötsliga sommaren, ett land av stum ande, av vatten och sol, se på fårorna hur de vidgar sig –)

 

//

 

Gunnar D. Hansson (f.1945), uppväxt på Smögen på den svenska västkusten, är poet, essäist, översättare, och docent i litteraturvetenskap, samt professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Han debuterade 1979 med diktsamlingen Övergångar, uppskov, och disputerade 1988 med en avhandling om Lars Ahlins roman Fromma mord. Han har bland annat översatt fornisländsk, -engelsk lyrik samt ungersk litteratur. Han är för sin poesi belönad med bland annat Bellmanpriset och Sveriges Radios lyrikpris. Följande utdrag är hämtat ur Tapeshavet, Gunnar D. Hanssons 12:e diktsamling som ges ut av Albert Bonnier förlag i 2017.

 

/Credit: dodgepoetry.org

 

 

On the fifth day

the scientists who studied the rivers

were forbidden to speak

or to study the rivers.

 

The scientists who studied the air

were told not to speak of the air,

and the ones who worked for the farmers

were silenced,

and the ones who worked for the bees.

 

Someone, from deep in the Badlands,

began posting facts.

 

The facts were told not to speak

and were taken away.

The facts, surprised to be taken, were silent.

 

Now it was only the rivers

that spoke of the rivers,

and only the wind that spoke of its bees,

 

while the unpausing factual buds of the fruit trees

continued to move toward their fruit.

 

The silence spoke loudly of silence,

and the rivers kept speaking,

of rivers, of boulders and air.

 

In gravity, earless and tongueless,

the untested rivers kept speaking.

 

Bus drivers, shelf stockers,

code writers, machinists, accountants,

lab techs, cellists kept speaking.

 

They spoke, the fifth day,

of silence.

 

// 

Jane Hirshfield is a chancellor of the Academy of American Poets. The Beauty, her eighth book of poems, was long-listed for the National Book Award. 

Note: This poem , being read on the National Mall in Washington, D.C. as part of the March for Science taking place on Earth Day, April 22, 2017, was written on January 25th, the fifth day of Donald Trump’s presidency. That day, information on climate change was removed from the White House website and scientists at the Environmental Protection Agency, National Park Service, and other federal agencies were ordered not to release any further research information without permission. Scientists at the  Badlands  National Park  in  South Dakota  began sending unofficial tweets of factual information. Scientists inside many governmental agencies and universities began copying their research files onto back-up servers for preservation.

 

/

 

Forakten for forskningen | Knut Olav Åmås Donald Trumps postvitenskapelige samfunn er et skremmende prospekt | Nina Witoszek

 

/ Click on picture /